Lilla helvetet: Hur ska man se ut när man är utbränd?!

Lilla helvetet: Hur ska man se ut när man är utbränd?!: Förutom att jag är heligt trött på att inte fungera som jag tycker att jag borde, så finns det några fler grejer som gör mig både trött, lit...





Vad bra att någon annan skrev det så jag slapp själv. Jag orkar nämligen inte.

Tillbaka till vardagen

Då var vi tillbaka i den så kallade vardagen. Jag undrar ständigt när vårt normala liv ska börja. Har insett att det nog aldrig gör det. Det är såhär livet är och jag får bara gilla läget. Jag är ganska bra å det ändå. Bra på att acceptera och göra det bästa av det jag fått. Ibland känns det dock som att jag inte riktigt räcker till.
Jag är trött nu. Benen känns som gelé. Armarna lyder inte. Mitt huvud värker och jag vill sova. Jag tänkte gå och lägga mig igen, när barnen åkt till skolan och förskolan. Men då spydde Ellen. Hon som bestämt sig för att vara Emil idag. Hon spydde ner hela Emilskjortan och konstaterade "jag har ätit dåliga körsbär". Jag får väl gå ut och titta till den fulla grisen och samla ihop de döda hönsen. Eller iallafall samla ihop de nerspydda kläderna, soffkuddarna, handdukarna och vara tacksam för att jag slipper ta tvättbrädan med mig till bäcken och skrubba allt i iskallt vatten. Vi har det ganska bra ändå. Typ. Men jag önskar att jag hade en Lina och en Alfred. T.o.m. en Krösamaja skulle jag kunna stå ut med nu.

Att göra flera saker samtidigt.

Jag är bra på att göra många saker samtidigt. Jag är glad för det nu. Eller kanske snarare tacksam. För jag är inte alls glad. Snarare väldigt ledsen. Mina barns farmor, min mans mamma, alltså min svärmor är sjuk igen.
Ännu sjukare denna gången. Jättesjuk. Och det är skitjobbigt. Jag gråter faktiskt. Det gör jag inte alls ofta nu för tiden. Jag brukar ta en treo och köra på. Jag måste ju. Men jag orkar liksom inte hålla masken nu. Man kan gråta och dammsuga, gråta och diska, gråta samtidigt som man torkar tassar och pratar i telefon. Det går bra. Man kan ta ett djupt andetag och ringa barnens fröknar och förklara att de kanske är lite ledsna och oroliga. Man kan snyta sig och ringa alla vanliga samtal man har som autismförälder. Kurator, LSS-handläggare m.fl. som inte kan vänta även om jorden skulle vara på väg att gå under. Jo förresten. Det skulle nog vara enda undantaget. Min egen läkare och arbetsgivare står också på listan. Väntar provsvar och har blivit sjukskriven ett tag till. Tur att jag inte behöver köra sopor och gråta iallafall. Jag måste till banken också. Har en inbetalning som tydligen inte funkar att göra på nätet eftersom det blir felmeddelande hela tiden. Kan man gråta och betala räkningar? Det kan man nog. Jag är säkert inte den första i världshistorien i så fall. Och just det......jag har lovat barnen att vi ska ha kalas, självklart med tårta, för den gamle boxern som antagligen firar sin sista födelsedag. Jag funderar på att köpa en sån där fryst färdig tårta och låta barnen dekorera den. Hundarna får leverpastejmacka istället för hundtårta. Det får duga. Sänk kraven sa en terapeut en gång. Okej då.

Ellen ryter ifrån. Som vanligt.

Vi har haft en ganska bra helg. Det beror förstås på vad man tycker är bra här i livet, men med mina mått har det varit ungefär så bra det kan bli. På lördagen bjöd vi hem en annan familj på lunch. Sedan gick vi på en liten utflykt. Alla verkade ha roligt, inga konflikter eller ledsamheter och inga större skador. På söndagen kom samma barn hit och lekte igen, så Sven har inte hunnit klaga på uttråkning iallafall. Killarna spelade Minecraft och lekte krig och tjejen lekte med sin lillasyster ( som egentligen är en docka, men det får man inte säga för då åker man på en propp) "Lillasyster" fyllde ett år och vi ordnade ett kalas, medan killarna höll på att mörda varandra. Om man kunde vara på flera ställen samtidigt vore det bra. Ellen ordnade kalaset väldigt fint. Slog in paket, dukade och fixade fiskdamm. Jag tänkte ta tillfället i akt och göra henne lite snygg när det ändå var kalas. Då är det ju läge att kamma sig tyckte jag. Det tyckte inte Ellen. Hon hade en jobbig tova i luggen som jag inte lyckats kamma ut. Jag gjorde en liten fuling när vi ändå höll på att krulla presentpapper. Jag passade på att klippa bort tovan och hoppades att hon (som var såå upptagen) inte skulle märka det. Men det gjorde hon. "VAD GÖÖÖÖR DUUU?????? DU KAN INTE TA BORT MITT HÅÅÅÅR!!! JAG MÅSTE JU HA NÅT ÖVER HJÄRNAN!!!!!"............Ja vad säger man? "Det har du rätt i Ellen. Jag ska inte klippa mer. Jag lägger undan saxen nu"

Det osynliga barnet

Ellens nya favoritfilm är "Mumintrollet och det osynliga barnet". Jag tycker också den är bra.
Barnet har bott hos en tant som inte tycker om henne. Hon har tagit hand om henne för att hon tyckte det var hennes plikt. Tanten är inte stygg eller arg, bara iskall ock ironisk. Till slut började ungen blekna i konturerna för att till sist bli helt osynlig. Hon kommer till den snälla muminfamiljen för att de ska göra henne synlig igen. Det lyckas de såklart med, även om det tar tid.
Jag tror att det är lite så på riktigt också. Jag tror att många barn har bleknat i konturerna. Även om det inte syns. I morse skrek jag på Ellen. Det gör jag nästan aldrig. Jag får ta emot både sparkar och slag ibland. Ofta skriker hon så högt att det känns som om mitt huvud ska sprängas. Jag tar ett djupt andetag och räknar till tre. Det hjälper aldrig att bli arg tillbaka. Det vet jag, men vid enstaka tillfällen brister det liksom. Det blir mer än jag orkar ta. Så i morse skällde jag tillbaka. Det gjorde ju inte henne gladare alls. Inte mig heller. Så jag tog några djupa andetag. IGEN. Sedan började vi om från början. Var gick det snett? Vi backade många steg och jag visste att både hon och brorsan skulle komma för sent till morgonomsorgen. Det gjorde mig först stressad, sen tänkte jag att ingen dör och att en kan äta frukost hemma, en kan äta i bilen och jag kan göra det någon annan gång. Huvudsaken är att vi blir bästa kompisar igen och att hon inte börjar blekna i konturerna. Det ska nog mycket till innan just det barnet blir osynligt, men dumt att ta risken liksom.
Hoppas på en bra dag trots en dålig start. Ikväll blir det Mumintrollet igen. Nerbäddade bland de hundra kuddarna som vanligt. Igår undrade hon vem av mumintrollen jag är. Hon bestämde att jag är Muminmamman, hon är Snorkfröken, Sven får vara Mumin och Nestor (den gamle boxern) kan vara Sniff. Men vem ska vara det osynliga barnet? Jag sa att inte visste. Jag känner ingen som är osynlig."Jo jag veeet" sa Ellen. "Din farmor Hjördis. Vi pratar ju om henne hela tiden, hon heter ju Hjördis, men jag har ALDRIG sett henne". Smart ide! Tyvärr kan vi inte göra henne synlig igen, men det är ändå kul att hon får vara med i vår lek tänkte jag.

NPF-dieten

Jag har gjort det enkelt för mig på lunchen denna veckan. Mest ätit sådana där bantningssoppor.
Vad ser jag när jag ska skaka ihop en sån då?  Jo så här står det på påsen: SOPPA SPARGEL/ASPERGE/SPARRIS/ASPARGES 55g. Okej. Man kan inte ens banta utan npf nu för tiden.
Undrar ni om aspergersoppan var god? Sådär. Inget vidare om jag ska vara ärlig. Ellen smakade lite. Hon tyckte att det smakade kiss. Men å andra sidan är det kiss och bajsdieten som gäller för henne just nu. Tröttsamt. Man kanske ska prova nån annan bokstavsdiet istället? Äh skit samma, idag är det alla hjärtans dag och jag ska laga nån hjärtformad middag.

Fredagsmys och uteliggare

Det brukar stå gubbar och sälja Faktum utanför affärerna där vi handlar. Vi köper ibland. Ibland inte. Men vi stannar (nästan) alltid till, ger dem en peng eller bara säger hej. En gång fick Sven köpa. För att han gillar att köpa saker. Den kostar 50 kr. Han fick med sig 60 och jag sa åt honom att låta gubben behålla växeln.
Sedan undrade han vad det var för en gubbe och vad det var för en tidning. Jag berättade att det är hemlösa som säljer tidningen och att de får behålla en del av pengarna. Precis som vilket jobb som helst.
Nästa gång vi kom dit undrade jag om han ville köpa den igen. "Nää, han fick faktiskt 60 spänn förra gången och har fortfarande inte köpt något hus. Det är bättre att jag får pengarna så jag kan köpa Lego".
Jag förstod hans poäng, men fick förklara att ett hus kostar betydligt mer. Men han har tröttnat. Han vill aldrig köpa mer. Ellen däremot tycker det är jätteroligt. Hon har även börjat köpa bullar till en av gubbarna.
Om man har gjort på ett speciellt sätt mer än en gång, så ska man alltid göra så, tycker Ellen. Så nu är det hennes jobb att förse honom med godsaker. I fredags handlade vi ganska sent. Gubben stod där i kylan och jag kunde inte annat än att lida lite med honom. Det var verkligen svinkallt. När vi plockade ihop fredagsgodiset valde Ellen ut en stor smarrig blåbärsmuffins och en dricka till gubben. Jag önskade att det hade funnits något varmt att köpa. När vi kom ut sa gubben "jaha ska ni hem och mysa nu när det är fredag" Ellen sa "Jaa det ska vi, men det ska du också. Varsågod". Glad blev han. Och Ellen fick ett stort leende. Han såg så snäll ut. Jag funderade på hur hans fredagsmys ser ut. Var ska han sätta sig med muffins en fredagkväll? Jag funderade också på att byta jobb. Något jag gör varje gång jag ser en människa i en utsatt situation. Hur gör man? Jag vill inte bli socialsekreterare. Bara vara snäll, men det är så dåligt betalt. Ofta får man själv betala dyrt för sin snällhet. Jag blir alltid blåst. Tråkigt. Är det någon som vet ett jobb där man är hjälpsam OCH får betalt? Helst ska man slippa hot också. Några tips?