Ellen ryter ifrån. Som vanligt.

Vi har haft en ganska bra helg. Det beror förstås på vad man tycker är bra här i livet, men med mina mått har det varit ungefär så bra det kan bli. På lördagen bjöd vi hem en annan familj på lunch. Sedan gick vi på en liten utflykt. Alla verkade ha roligt, inga konflikter eller ledsamheter och inga större skador. På söndagen kom samma barn hit och lekte igen, så Sven har inte hunnit klaga på uttråkning iallafall. Killarna spelade Minecraft och lekte krig och tjejen lekte med sin lillasyster ( som egentligen är en docka, men det får man inte säga för då åker man på en propp) "Lillasyster" fyllde ett år och vi ordnade ett kalas, medan killarna höll på att mörda varandra. Om man kunde vara på flera ställen samtidigt vore det bra. Ellen ordnade kalaset väldigt fint. Slog in paket, dukade och fixade fiskdamm. Jag tänkte ta tillfället i akt och göra henne lite snygg när det ändå var kalas. Då är det ju läge att kamma sig tyckte jag. Det tyckte inte Ellen. Hon hade en jobbig tova i luggen som jag inte lyckats kamma ut. Jag gjorde en liten fuling när vi ändå höll på att krulla presentpapper. Jag passade på att klippa bort tovan och hoppades att hon (som var såå upptagen) inte skulle märka det. Men det gjorde hon. "VAD GÖÖÖÖR DUUU?????? DU KAN INTE TA BORT MITT HÅÅÅÅR!!! JAG MÅSTE JU HA NÅT ÖVER HJÄRNAN!!!!!"............Ja vad säger man? "Det har du rätt i Ellen. Jag ska inte klippa mer. Jag lägger undan saxen nu"

Det osynliga barnet

Ellens nya favoritfilm är "Mumintrollet och det osynliga barnet". Jag tycker också den är bra.
Barnet har bott hos en tant som inte tycker om henne. Hon har tagit hand om henne för att hon tyckte det var hennes plikt. Tanten är inte stygg eller arg, bara iskall ock ironisk. Till slut började ungen blekna i konturerna för att till sist bli helt osynlig. Hon kommer till den snälla muminfamiljen för att de ska göra henne synlig igen. Det lyckas de såklart med, även om det tar tid.
Jag tror att det är lite så på riktigt också. Jag tror att många barn har bleknat i konturerna. Även om det inte syns. I morse skrek jag på Ellen. Det gör jag nästan aldrig. Jag får ta emot både sparkar och slag ibland. Ofta skriker hon så högt att det känns som om mitt huvud ska sprängas. Jag tar ett djupt andetag och räknar till tre. Det hjälper aldrig att bli arg tillbaka. Det vet jag, men vid enstaka tillfällen brister det liksom. Det blir mer än jag orkar ta. Så i morse skällde jag tillbaka. Det gjorde ju inte henne gladare alls. Inte mig heller. Så jag tog några djupa andetag. IGEN. Sedan började vi om från början. Var gick det snett? Vi backade många steg och jag visste att både hon och brorsan skulle komma för sent till morgonomsorgen. Det gjorde mig först stressad, sen tänkte jag att ingen dör och att en kan äta frukost hemma, en kan äta i bilen och jag kan göra det någon annan gång. Huvudsaken är att vi blir bästa kompisar igen och att hon inte börjar blekna i konturerna. Det ska nog mycket till innan just det barnet blir osynligt, men dumt att ta risken liksom.
Hoppas på en bra dag trots en dålig start. Ikväll blir det Mumintrollet igen. Nerbäddade bland de hundra kuddarna som vanligt. Igår undrade hon vem av mumintrollen jag är. Hon bestämde att jag är Muminmamman, hon är Snorkfröken, Sven får vara Mumin och Nestor (den gamle boxern) kan vara Sniff. Men vem ska vara det osynliga barnet? Jag sa att inte visste. Jag känner ingen som är osynlig."Jo jag veeet" sa Ellen. "Din farmor Hjördis. Vi pratar ju om henne hela tiden, hon heter ju Hjördis, men jag har ALDRIG sett henne". Smart ide! Tyvärr kan vi inte göra henne synlig igen, men det är ändå kul att hon får vara med i vår lek tänkte jag.

NPF-dieten

Jag har gjort det enkelt för mig på lunchen denna veckan. Mest ätit sådana där bantningssoppor.
Vad ser jag när jag ska skaka ihop en sån då?  Jo så här står det på påsen: SOPPA SPARGEL/ASPERGE/SPARRIS/ASPARGES 55g. Okej. Man kan inte ens banta utan npf nu för tiden.
Undrar ni om aspergersoppan var god? Sådär. Inget vidare om jag ska vara ärlig. Ellen smakade lite. Hon tyckte att det smakade kiss. Men å andra sidan är det kiss och bajsdieten som gäller för henne just nu. Tröttsamt. Man kanske ska prova nån annan bokstavsdiet istället? Äh skit samma, idag är det alla hjärtans dag och jag ska laga nån hjärtformad middag.

Fredagsmys och uteliggare

Det brukar stå gubbar och sälja Faktum utanför affärerna där vi handlar. Vi köper ibland. Ibland inte. Men vi stannar (nästan) alltid till, ger dem en peng eller bara säger hej. En gång fick Sven köpa. För att han gillar att köpa saker. Den kostar 50 kr. Han fick med sig 60 och jag sa åt honom att låta gubben behålla växeln.
Sedan undrade han vad det var för en gubbe och vad det var för en tidning. Jag berättade att det är hemlösa som säljer tidningen och att de får behålla en del av pengarna. Precis som vilket jobb som helst.
Nästa gång vi kom dit undrade jag om han ville köpa den igen. "Nää, han fick faktiskt 60 spänn förra gången och har fortfarande inte köpt något hus. Det är bättre att jag får pengarna så jag kan köpa Lego".
Jag förstod hans poäng, men fick förklara att ett hus kostar betydligt mer. Men han har tröttnat. Han vill aldrig köpa mer. Ellen däremot tycker det är jätteroligt. Hon har även börjat köpa bullar till en av gubbarna.
Om man har gjort på ett speciellt sätt mer än en gång, så ska man alltid göra så, tycker Ellen. Så nu är det hennes jobb att förse honom med godsaker. I fredags handlade vi ganska sent. Gubben stod där i kylan och jag kunde inte annat än att lida lite med honom. Det var verkligen svinkallt. När vi plockade ihop fredagsgodiset valde Ellen ut en stor smarrig blåbärsmuffins och en dricka till gubben. Jag önskade att det hade funnits något varmt att köpa. När vi kom ut sa gubben "jaha ska ni hem och mysa nu när det är fredag" Ellen sa "Jaa det ska vi, men det ska du också. Varsågod". Glad blev han. Och Ellen fick ett stort leende. Han såg så snäll ut. Jag funderade på hur hans fredagsmys ser ut. Var ska han sätta sig med muffins en fredagkväll? Jag funderade också på att byta jobb. Något jag gör varje gång jag ser en människa i en utsatt situation. Hur gör man? Jag vill inte bli socialsekreterare. Bara vara snäll, men det är så dåligt betalt. Ofta får man själv betala dyrt för sin snällhet. Jag blir alltid blåst. Tråkigt. Är det någon som vet ett jobb där man är hjälpsam OCH får betalt? Helst ska man slippa hot också. Några tips?

Dagens bästa Ellenkommentarer

Jag hade bestämt mig för att färga mitt lilla hår i en kall blond nyans. Jag (och Ellen) väntade med spänning på resultatet. När jag sköljt ur färgen virade jag en handduk, som en turban runt huvudet. Ellen sa "mmm du ser ut som en glass. Ska vi köpa glass sen?" Ja det kan vi väl. Det är ju fredag. Sedan tog jag av handduken och inspekterade håret i spegeln. Jag konstaterade att det blev lite grått. "Jaha. Då får du heta Barbro" tyckte Ellen. Okej, så länge jag är gråhårig kan ni kalla mig Barbro. Som straff typ. Jag tycker iofs att det är snyggt. Vem har bestämt att man inte ska vilja ha grått hår förresten? När jag tänker efter lite till har jag faktiskt inget emot att vara gråhårig och heta Barbro. Det skulle vara rätt skönt faktiskt. Lite befriande så där.

Politisk rap och sånt

Det har kommit mycket arabiskspråkig rap efter den Arabiska våren. Men politisk rap är inget nytt.
Kan det ha varit svarta amerikaner som började med sånt? Nähä det var det inte alls. Kolla här bara.

Ååh vad jag gillar att vara svensk!

...........konstig titel, nu tror ni såklart att jag hatar ickesvenskar. Det gör jag ju såklart inte. Jag ville bara få er att läsa :)  Just nu känner jag mig bara väldigt tacksam att jag föddes i Sverige. Speciellt eftersom jag är tjej/ kvinna/ tant (det beror på vilket av mina barn ni frågar).
Jag såg på kunskapskanalen för en stund sedan. En dokumentär om en ung tjej från Afghanistan. Hon hade klätt ut sig till pojke för att kunna arbeta och försörja sin familj eftersom hon var den enda i familjen som var arbetsför. Flickor får absolut inte arbeta eller studera. Som pojke kunde hon/han leva ett liv i frihet och göra allt hon/han ville. (Här kanske ni tycker att ordet "hen" hade varit på sin plats, men jag vägrar konsekvent att använda det. Så det så ). Numera var hon flicka och kunde inte göra mycket alls. Iallafall inte utanför huset. Hon kunde inte heller träffa sina gamla kompisar eftersom de var av motsatt kön. Om någon hade sett dem tillsammans utan att de senare hade gift sig, skulle ingen annan vilja ha dem och de skulle dra skam över familjerna. Tjejen satt och pratade om sin situation med sina väninnor. De berättade om en tjej de kände. Hon hade blivit förlovad vid tolv års ålder och bortgift vid 13 eller 14. Hon hade tagit råttgift men överlevt. När hon kom hem från sjukhuset hade hon fått ordentligt med stryk av sin man och svärmor. Hon hade även försökt dränka sig. Kompisen sa: "Varje gång vi träffas frågar hon hur man lättast begår självmord. Det gör ont i hjärtat att höra det. Det är så synd om henne. Hennes man är otroligt ful!" Kanske inte helt exakt ordagrant, men det jag minns att hon sa.
När jag ser sådant här tänker jag, återigen, på hur bra vi har det. Åtminstone de flesta av oss. Vi har kommit väldigt långt och borde vara jättenöjda. Som vanligt är vi inte det. Jag jobbar i och för sig väldigt hårt på det.
Min man är iallafall otroligt snygg, jag har rätt att jobba och är aldrig sugen på råttgift. Däremot är jag grymt sugen på Ben & Jerry´s cookie dough, som jag kan äta framför datorn i bara trosorna (om jag nu skulle vilja det). Samtidigt som jag kollar på facebook vad mina ca 100 manliga vänner tycker om årets melodifestival.
Har jag verkligen inget vettigare att göra? Njaäoo.