Skön inställning

Jag läser en himla intressant bok just nu. "En annorlunda barndom" av Iris Johansson.
Det är en självbiografisk bok av en autistisk kvinna född på 40-talet.
Många tyckte att hon borde lämnas på en institution så att det skulle bli folk av henne.
Men då sa hennes far så här:

" Blir och blir, hon är ju som hon är och på en bondgård finns det alltid något hon kan göra, skala potatis eller så. Vi är så många här och det finns så många händer som gott och väl hinner med det som behövs och även att ta hand om henne precis som vi tar hand om andra människor som inte är helt funktionsdugliga, så hon får i vart fall stanna här. Sådana som hon kan lära oss något som vi aldrig kan få reda på genom något annat än praktiskt komma i kontakt med någon som hon. Hon gör den nyttan att hon tvingar andra att lösa sina problem och det är väl inte så dåligt. Tänk om alla soldater hade någon som Iris att ta hand om och grubbla över, då skulle det inte bli krig och då skulle det se annorlunda ut i världen".
Folk i omgivningen tyckte han var konstig men det visste de ju redan sen tidigare så det var väl bara att rycka på axlarna.

Haha, och folk som tycker JAG är konstig. Tänk att en man som tog hand om ett autistiskt barn på 50-talet hade en så härlig inställning. Jag och Iris pappa har samma åsikter om det mesta. Jag tror det är väldigt bra om dessa barn råkar födas i en sån "konstig" familj, som kan rycka på axlarna åt andra människors tyckande. Sådana barn kräver föräldrar som kan tänka utanför ramarna och inte har något emot att leva ett annorlunda liv. Jag hoppas dock att Ellen kommer kunna göra mer än att skala potatis, men om potatisskalning blir det bästa hon vet så får hon göra det.
Iris pappa behöll henne hemma och tränade henne på sitt sätt. Idag är hon författare, föreläsare och verkar leva ett bra och självständigt liv.
Jag återkommer med mer funderingar när jag har läst lite till.