För 3 år sedan.

Igår fyllde minstingen 3 år. Helt otroligt. Det känns som om jag låg på BB alldeles nyss, men samtidigt känns det väldigt avlägset att vara gravid. Jag tyckte INTE om det. Jag har världens sämsta tålamod. Man måste ju vänta så länge. Sen tycker jag inte om att vara tjock, dödstrött, må illa, vara ständigt förkyld mm. mm.
Dessutom är det jättejobbigt att köra sopor om alla lukter får en att spy och man är en riktig tjockis redan i fjärde månaden.
Däremot tycker jag det är jättekul att föda. Inte läskigt alls faktiskt. Inte ens när en främmande människa kommer in i rummet och klipper upp ens mest privata kroppsdel med en sax. Konstigt att man kan uppleva sån fruktansvärd smärta som så positiv. Fast själva klippet, sprutor i ryggen mm. känns INGENTING jämfört med själva värkarna. Jag kan nästan bli lite sugen på att föda barn ibland, bara för att det är så kul. Det är ju min enda chans att få känna mig lite knarkig också. Och lustgas är Guds gåva till kvinnan (och mannen som sitter bredvid och inte kan göra ett skit).
Och så känslan när bebisen är ute och man bara ligger där utmattad och dimmig med ett löjligt leende på läpparna. Alldeles överlycklig att den lever, andas och mår bra.
Därefter följer en "underbar" tid av lycka, tacksamhet, gråt, tandagnisslan, håravfall, sömnbrist, mjölkstockning och ständig oro i resten av ens liv. För att sammanfatta det hela kan man säga att barnen är det bästa OCH värsta som hänt mig. Glädjen över att dom finns och rädslan att dom ska sluta finnas.
Igår hörde jag Max och Sagas mamma på radion. Hon lät glad, men jag grät som en idiot i sopbilen. Jag var tvungen att byta kanal. Sån var jag inte innan jag fick barn.