" Men unnar du dig INGENTING, människa?". Den frågan får jag minst ett par gånger i veckan. Jag HATAR uttrycket "unna sig". Fast jag inte riktigt vet betydelsen av det. Betyder det att man gjort sig förtjänt av att trycka in en chokladbit eller köpa nån ny grej. Eller betyder det att man gör det ändå, fast det ger dåligt samvete (som man då försöker komma undan med att man måste unna sig). Har du någonsin hört någon av manligt kön unna sig nåt? Det har aldrig jag. Det är nog en kvinnlig företeelse. Gubbarna gör det dom vill och kallar det inte för något speciellt.
Tillbaka till mig själv. Allt jag "unnar mig" sätter sig på MIN röv. Eller belastar MITT konto.
Så varje gång jag får en impuls att stoppa in nåt i kakhålet eller köpa någon grej, tänker jag: Behöver jag det här? Känner jag mig OK med konsekvenserna? Mår jag bättre/ blir lyckligare? Om svaret är JA, så är det bara att göra det. Om svaret är NEJ så är det ju ingen förlust. Andra människor har dock större problem med att jag säger nej. "Men du ÄR redan smal. Du kan väl ta en bit tårta iallafall". Varför är jag ( åtminstone ganska) smal? Bra gener? Tur? Nej tyvärr inte. Jag har provat på att vara tjock, men jag trivdes inte med det. Jag tappade orken alldeles fullständigt. När jag tillbringade en hel helg med tjejgänget och deras goda mat vägde jag 1,5 kg mer när jag kom hem. Så jag har väl inte bättre gener än resten av gänget. Ett annat problem är att om man tar tag i sitt liv när man bara är LITE tjock så är man löjlig. Eller möjligtvis offer för ett sjukt ideal. Är man däremot rejält överviktig och gör samma sak så är man sååååå duktig. Ungefär som om man har slutat knarka. Då är man mycket duktigare än om man aldrig börjar. Sen fattar jag inte riktigt det sjuka i att vara smal och vältränad. Övervikt kan däremot leda till hjärtinfarkt, diabetes, benskörhet, flera typer av cancer osv osv.
BMI under 18 kan också vara ohälsosamt, men ytters få människor i vårt land är så smala.
"Det verkar tråkigt att leva så", får jag ofta höra. Men jag gillar ju att leva och vill få ut så mycket av livet och mig själv som möjligt. Det handlar inte om att vara modellsmal. Det vore nog en omöjlighet (och t.o.m en oviktighet) när man är 35 och har burit på två jättebebisar. Det handlar om att trivas med sig själv och må bra. Jag vill ge mina barn bra matvanor utan att det behöver handla om utseende. En balansgång som är skitsvår. Jag tror iofs att risken för ätstörningar är större om man låter barnen kolla på MTV, bläddra i skönhetstidningar osv. Inget sånt finns hemma hos oss.
Det ska Du VERKLIGEN vara. Kram
SvaraRadera