Torsdagsutflykt

En vecka hemma med två sjuka barn kan få vem som helst att klättra på väggarna. Både föräldrar och barnen själva. Så idag var vi tvugna att hitta på något utanför huset, men någonstans där det inte fanns människor att smitta. Typ i våran minibuss. Vi köpte med oss lite thai-mat och åkte till ett ställe med fin utsikt. Så kröp vi in där bak bland en massa kuddar och filtar och käkade kyckling, vårrullar och drack cola och fanta fast det inte var helg. Sen läste vi böcker och lekte lite. Efter ca en timme utanför huset var vi ganska nöjda och åkte hem igen. 

Pippi var också med såklart

..........och King (av tyg)

En frisyr, tack!

OBS! Fotografen är 5 år!

Jag har för första gången på 3 år lyckats spara ihop tillräckligt med hår för att göra någon slags frisyr. Det är 100% riktigt hår. Inget fastklistrat/tejpat/flätat eller något sånt. Inte så värst mycket hår kanske, men det är mitt alldeles egna iallafall.

Guldkant på vabdagen

Sjuka barn är inte kul. Speciellt inte när dom har olika sjukdomar som liksom smittar fram och tillbaka. Just nu är den ena prickig och den andra spyr. Idag har vi läst "Bajsplutten" ca 100 gånger och kollat på film. Vi har även byggt bilar och flygplan av duplo. Jag funderar seriöst på att försöka få flygplanet att lyfta och dra på semester. Men man får väl bara göra det bästa av situationen.
När man är sjuk får man äta vad man vill. Bara man får i sig något. Det gäller även vårdaren. Till efterrätt åt jag tre kulor glass. Eller rättare sagt tre kulor hallonsorbet gjorda med ett sånt där kuljärn för smör. Kolla vad gott det ser ut. Som sommar. Ungarna fick sån där sliskig Billy-pizza. Den tog jag ingen bild på. Då skulle nog jag också spy. En sån motsvarar nog flera dagsbehov av allting, men dom har en del att ta igen så det är nog bara bra. Kanske.

Läggdags hos familjen W.

Ibland är det inte roligt att vara 5 år och gå och lägga sig. Jobbiga funderingar brukar dyka upp när man ska sova. Speciellt om klockan är jättemycket, man är övertrött och bara vill gråta en skvätt i mammas famn. Till en början var jag helt med på noterna. Då sa han " Jag längtar efter Karin K. Kommer hon aldrig tillbaka?" Det är hans underbara dagmamma som varit bortrest i två veckor, så han hade min fulla sympati. Sen kom ytterligare en förklaring till varför han var ledsen "Jag har bara druckit vatten idag. Ingen mjölk, så mitt skelett är så dåligt så dåligt. Jag kommer aldrig kunna gå mer. Uuuäääähhhuuuuuäääähhh!!!!"
Nu börjar jag få liiite svårt att hålla mig för skratt, men kramar honom och säger att han kan få ett glas mjölk när han vaknar, så kommer skelettet funka finfint. Då tar sig 3- åringen ton. "Va ää de gubben? Ä de begwavning?" Hon har ingen erfarenhet av begravningar, men har sett ett barnprogram där dom begravde en krossad snigel. Nu får jag anstränga mig ordentligt för att inte skratta ihjäl mig. Då kommer nästa grej "Morfar blev så sjuk på Gran Canaria. Stackars Morfar. Uuuuäääääähhhhh......uuuäääähhhhh!!!!!!" Jag försökte förklara att han mår mycket bättre och att han kanske kan komma hit en sväng imorgon. "Nä det går inte. För han har bara såna där fluffiga tofflor med Nalle Puh på och man får inte gå ut med dom. Han kommer aldrig komma hit igen" snyft snyft............Bara att svälja asgarvet, klappa pannan och vänta. Till slut somnade båda två. Lillasyster med armen runt storebror. Är så tacksam att jag fick två.

En fräääääsch sallad till

Sitter här och letar recept på nätet. Eftersom jag kör på den slanka linjen så blir det oftast recept som ska serveras med grönsaker. Men varför står det alltid att salladen ska vara fräsch? Som om man skulle hacka ner lite rutten ruccola. Det står aldrig t.ex. 100 g fräsch torskfilé. Det kan man ju iofs räkna ut själv, att härsken torsk inte är så bra. Men varför tar receptmakarna förgivet att man skulle äta ofräsch sallad?

Veckans kreativa projekt

En gammal hurts som grundmålades vit. Stommen målades i en rosa-lila färg och lådorna kläddes med fina servetter och lackades x antal gånger. Hundkudden syddes av en stuvbit. Sen strök jag fast ett fototryck med bild på King som valp, utskrivet på T-shirt-transferark ( eller vad det nu heter).

Sammanfattning av veckan

Detta har varit en ovanligt hektisk vecka. En vanlig men samtidigt ovanlig vecka. Förutom att jobba 40 timmar som vanligt så har jag varit på en jätteintressant kurs i "hälsofrämjande arbetsmijlöarbete", städat (nästan) hela huset inför ett tidningsreportage, gjort färdigt flera kreativa projekt inför samma reportage, ringt runt och försökt hitta ägaren till en katt som blev påkörd utanför jobbet, gett sonen en snabbkurs i Sveriges kungahus samt vett och etikett inför besök av Kronprinsessan Victoria (som han fick skaka hand med och lämna sin teckning till). Den föreställde " Den tjocka polisen med liiiten mustasch i Nu blåser vi snuten" . Hon tyckte den var jättefin. Och ikväll ska barnen ha pyjamasparty för några dagiskompisar. Jag föreslog att vi skulle göra en popcorngirlang. 5- åringen sa " jag har en bättre ide. Alla barn ska få ett halsband med popcorn och godis på". Bra ide tyckte jag. Och lovade det. Ingen brist på sysselsättning iallafall.
Men jag tackar Gud att jag är en alldeles vanlig sopgubbe i Sverige och inte kärnkraftsingenjör i Japan.

ÅÅåååååååååhh vad jag unnar mig...............att inte unna mig ett skit.

" Men unnar du dig INGENTING, människa?". Den frågan får jag minst ett par gånger i veckan. Jag HATAR uttrycket "unna sig". Fast jag inte riktigt vet betydelsen av det. Betyder det att man gjort sig förtjänt av att trycka in en chokladbit eller köpa nån ny grej. Eller betyder det att man gör det ändå, fast det ger dåligt samvete (som man då försöker komma undan med att man måste unna sig). Har du någonsin hört någon av manligt kön unna sig nåt? Det har aldrig jag. Det är nog en kvinnlig företeelse. Gubbarna gör det dom vill och kallar det inte för något speciellt.
Tillbaka till mig själv. Allt jag "unnar mig" sätter sig på MIN röv. Eller belastar MITT konto.
Så varje gång jag får en impuls att stoppa in nåt i kakhålet eller köpa någon grej, tänker jag: Behöver jag det här? Känner jag mig OK med konsekvenserna? Mår jag bättre/ blir lyckligare? Om svaret är JA, så är det bara att göra det. Om svaret är NEJ så är det ju ingen förlust. Andra människor har dock större problem med att jag säger nej. "Men du ÄR redan smal. Du kan väl ta en bit tårta iallafall". Varför är jag ( åtminstone ganska) smal? Bra gener? Tur? Nej tyvärr inte. Jag har provat på att vara  tjock, men jag trivdes inte med det. Jag tappade orken alldeles fullständigt. När jag tillbringade en hel helg med tjejgänget och deras goda mat vägde jag 1,5 kg mer när jag kom hem. Så jag har väl inte bättre gener än resten av gänget. Ett annat problem är att om man tar tag i sitt liv när man bara är LITE tjock så är man löjlig. Eller möjligtvis offer för ett sjukt ideal. Är man däremot rejält överviktig och gör samma sak så är man sååååå duktig. Ungefär som om man har slutat knarka. Då är man mycket duktigare än om man aldrig börjar. Sen fattar jag inte riktigt det sjuka i att vara smal och vältränad. Övervikt kan däremot leda till hjärtinfarkt, diabetes, benskörhet, flera typer av cancer osv osv.
BMI under 18 kan också vara ohälsosamt, men ytters få människor i vårt land är så smala.
"Det verkar tråkigt att leva så", får jag ofta höra. Men jag gillar ju att leva och vill få ut så mycket av livet och mig själv som möjligt. Det handlar inte om att vara modellsmal. Det vore nog en omöjlighet (och t.o.m en oviktighet) när man är 35 och har burit på två jättebebisar. Det handlar om att trivas med sig själv och må bra. Jag vill ge mina barn bra matvanor utan att det behöver handla om utseende. En balansgång som är skitsvår. Jag tror iofs att risken för ätstörningar är större om man låter barnen kolla på MTV, bläddra i skönhetstidningar osv. Inget sånt finns hemma hos oss.

Min vackra blonda dotter.

Min 3-åring kom springande och skrek: " Titta på spegeln vad fin jag är!!!!".