Festfix

Jag och barnen har börjat planera deras kalas. Tur att dom fyller år så tätt och har samma kompisar så dom kan ha gemensamt kalas. Jag kollade i en barnkalasbok. Den är på ca 200 sidor och beskriver hur enkelt det är att ordna ett oförglömligt kalas. Det behöver inte vara så avancerat. Man kan t.ex. ta med barnen till ett grustag och titta när dom arbetar. Det verkar lite halvjobbigt tycker jag. Först måste jag hitta ett grustag. Sedan måste jag nog hyra en buss eftersom dom flesta föräldrar med bil förmodligen jobbar på samma tider som dom gräver i grustaget. Man kan också ta med barnen till en tågstation och titta på tåg. Det blir en upplevelse för livet. I slutet av boken fanns ett helt kapitel av en barnpsykolog. Det står hur föräldrar och barn kan förbereda sig mentalt inför kalaset och även hur man kan bearbeta jobbiga händelser i efterhand. Shit! Det har jag inte ens tänkt på. Den senaste tiden har jag liksom haft fullt upp med att svälja klumpen i halsen och förklara för 5-åringen varför man inte kan spela elgitarr med döda släktingar. Nåt barnkalastrauma har inte funnits med i planeringen. Men det kapitlet kanske var avsett för mamman som försökte lägga rätt tillbehör på tio olika hamburgare samtidigt som ungarna tyckte att "blindbock" på perrongen var en bra idé.

Spa-helg:)

Jag har för första gången i mitt liv besökt ett spa. Mormor fyller 80 och hela släkten (utom dom små barnen) åkte bort tillsammans över helgen. Jättemysigt. Vi badade i ett jättestort kar med 38-gradigt saltvatten och sen sprang vi ut och doppade oss i väldigt kallt saltvatten. Jag skrek som en fjortis, men det gjorde inte Mormor. Hon tyckte inte det var sååå kallt. Sen försökte vi ta en liten eftermiddagslur. Det gick inte så bra. Jag och Mormor delade rum och hon tyckte att laxen vi åt till lunch var för fet. Den åkte liksom upp och ner hela tiden. Hon sa " Om jag ändå fick kräcks ändå, men det går inte så jag får lösa korsord istället".
Det var bara att tända lampan och stå upp. Jag tänkte sminka mig jättefint inför middagen, men insåg att jag glömt packa ner nåt att ta bort sminket med, så det sket sig. Jag fick gå osminkad i min fina spetsklänning. Jag såg inte klok ut, men det gjorde inget. Huvudsaken var ju att Mormor var fin. Middagen var finfin. Jag åt ett lamm. Det var gott, men jag har verkligen problem med kött. Lamm är ju nästan dom sötaste djuren man kan äta. Försökte att inte tänka på det. Jag fick vin till maten också. Det lyckades jag inte få ner. Sova lyckades jag inte heller med. Ringde till barnen och SMSade gubben flera gånger. Han föreslog att jag skulle ta en taxi. Hade jag haft råd skulle jag säkert gjort det. Längtade hem nåt fruktansvärt.
Till slut slocknade jag, men blev glad när morgonen kom. Hotellfrukost är bland det bästa som finns. Sen skulle vi åka hem. Världens bästa barn hade bakat pepparkakor som jag fick smaka på. Sen myste vi hela dan:)

Fars dag

Igår var det fars dag, så jag hann inte skriva. Det är ju dagen vi tänker på våra pappor. Närvarande pappor, frånvarande pappor, pappor i himlen, pappor i helvetet, våra barns pappor, våra pappors pappor, bonuspappor, svärpappor m.fl. Jag tror iofs att dom flesta tänker på sin pappa oftare än så. Typ varje dag. Det gör jag iallafall. Men på fars dag köper vi töntiga slipsar, nitlotter, chokladaskar som påskyndar en hjärtinfarkt eller whiskeyflaskor som påskyndar skrumplever. Jag är inte bättre själv. Jag köpte två lotter, men hann inte stanna tills dom var skrapade. Jag hade ansträngt mig lite mer i valet av present till mina barns far. Honom känner jag bättre och vet vad han tycker om. Julpynt. Han fick två gigantiska julgranskulor. Jättefina, genomskinliga av nåt slags fejkglas. Som givetvis hade gått sönder.
Sen tänkte jag lite på mina vänner som inte har några pappor. Stackars dom. Funderade också på vilka slags pappor som är värst att mista. Dom snälla "perfekta" papporna eller dom sämre papporna. Dom braiga papporna kanske man "bara" saknar skitmycket. Men om man förlorar en mer problematisk pappa kanske man även sörjer att det aldrig blev bra. Det kanske är ännu värre. Men dom flesta pappor är nog nåt mittemellan. Det är nog vi barn också. Halvbra. 
Mina barns pappa har det bästa svaret när barnen säger att han är världens snällaste och duktigaste. " Jag gör så gott jag kan". Då tillhör man nog den braiga kategorin. Tycker jag iallafall.

Dagens klurigaste barnfrågor:

"Är det Jesus som ordnar gravstenarna?"
"Har skelett kalsonger?"

Tråktorsdag

Om man har haft en pisstråkig och skitstressig torsdag kan man åtminstone försöka rycka upp sig lagom till middagen. Man kan t.ex. göra en färgglad dukning och forma riset som ett hjärta.

Men om inte det hjälper kan man dra täcket över huvudet. Det ska jag göra nu. Godnatt!

Lite mer mamma-oro

Jag är ju (som dom flesta föräldrar) ständigt orolig för barnen. Mer eller mindre.
Idag var jag åtminstone lite glad för att dom var glada för snön. Själv hatar jag den. Jag vet också att alla blir väldigt överraskade varje gång det snöar, och att vi som bor på västkusten är värdelösa på halkkörning.
Jag tror inte särskilt många bytt till vinterdäck heller. Åtminstone inte om statusraderna på Facebook representerar verkligheten. Därför är jag rädd att nån ska köra på mina barn. Eller att JAG ska köra på nån annans barn. Jag har redan sett en bil i diket idag. Utanför vårat hus.
När jag käkade lunch pratade dom om oro på radion. En mamma och en pappa berättade om oron för sin son som är i Afghanistan. Då insåg jag att jag måste skärpa mig. Mina barn gör snögubbar på inhägnat område. 

För 3 år sedan.

Igår fyllde minstingen 3 år. Helt otroligt. Det känns som om jag låg på BB alldeles nyss, men samtidigt känns det väldigt avlägset att vara gravid. Jag tyckte INTE om det. Jag har världens sämsta tålamod. Man måste ju vänta så länge. Sen tycker jag inte om att vara tjock, dödstrött, må illa, vara ständigt förkyld mm. mm.
Dessutom är det jättejobbigt att köra sopor om alla lukter får en att spy och man är en riktig tjockis redan i fjärde månaden.
Däremot tycker jag det är jättekul att föda. Inte läskigt alls faktiskt. Inte ens när en främmande människa kommer in i rummet och klipper upp ens mest privata kroppsdel med en sax. Konstigt att man kan uppleva sån fruktansvärd smärta som så positiv. Fast själva klippet, sprutor i ryggen mm. känns INGENTING jämfört med själva värkarna. Jag kan nästan bli lite sugen på att föda barn ibland, bara för att det är så kul. Det är ju min enda chans att få känna mig lite knarkig också. Och lustgas är Guds gåva till kvinnan (och mannen som sitter bredvid och inte kan göra ett skit).
Och så känslan när bebisen är ute och man bara ligger där utmattad och dimmig med ett löjligt leende på läpparna. Alldeles överlycklig att den lever, andas och mår bra.
Därefter följer en "underbar" tid av lycka, tacksamhet, gråt, tandagnisslan, håravfall, sömnbrist, mjölkstockning och ständig oro i resten av ens liv. För att sammanfatta det hela kan man säga att barnen är det bästa OCH värsta som hänt mig. Glädjen över att dom finns och rädslan att dom ska sluta finnas.
Igår hörde jag Max och Sagas mamma på radion. Hon lät glad, men jag grät som en idiot i sopbilen. Jag var tvungen att byta kanal. Sån var jag inte innan jag fick barn.

En kul dag på jobbet:)

Idag hade jag med mig en journalist och en fotograf på jobbet. Jag ska vara med i Kommunalarbetaren.
Dom brukar hänga med någon en hel dag på jobbet och kolla läget.
Det ska bli spännande att se vad dom skriver om mig och mitt jobb. Om andra upplever mig och jobbet på samma sätt som jag. Säkert inte. Jag fick såklart svara på frågor, men dom behövde inte fråga SÅ mycket eftersom jag tjötar oavbrutet alldeles av mig själv. Jag ställde nog lika många frågor till dom. Jag undrade tillexempel vem i hela världen dom skulle vilja följa med en hel dag. Journalisten tyckte det verkade kul att hänga med kungen. Det tycker jag med. Fotografen berättade om en TV- serie hon följer. Big Love (tror jag den hette) som handlar om mormoner. Det verkar intressant. Jag berättade om en TV- serie jag följer. South Park. Där finns det också mormoner. Jag pratade med Gubben om det härom dagen. Funderar på det där med månggifte. Jag har fullt upp med EN gubbe. Undra om det förenklar eller försvårar (i vardagslivet) att ha flera stycken? Eller är det bara gubbarna som får ha många fruar. Gött för dom då. Det har dom säkert inga problem med. Jag känner inte en enda mormon som jag kan fråga. Finns det några i Sverige? Jag får googla.
Förövrigt funderar jag på om några av fotografens hundratals bilder blev fördelaktiga. Hoppas det! Hur snygg man nu kan vara osminkad och iklädd sop-kläder. Det är frågan.