tisdag 29 januari 2013

......Och så blev jag arg........ Igen.

Nu har det hänt igen. Det som gör mig så arg. Att folk gör sina egna funderingar till sanningar och på så sätt idiotförklarar andra. Som jag sagt innan, det är helt okej att vara obildad. Man kan inte veta allt. Men det är inte okej att dumförklara andra och förenkla allvarliga problem med uttalanden som "det är väl bara att........." Om det vore "bara att" så hade man gjort det. För länge sedan. Jag lovar.
Vad har då hänt? Jo, det har skrivits en bok som heter "Mat för barn med autism och adhd". Jag har själv inte hunnit läsa den än, men har varit i kontakt med andra som gjort. Folk som t.o.m testat denna "mirakeldiet". Med varierande resultat. En del tycker att barnen verkar må bättre och andra märker ingen som helst skillnad.
Det handlar om kost fri från gluten och laktos. Man ska ta bort socker och lägga till Omega 3.
Ett mycket vanligt problem vid autism är att inte vilja äta så varierat. Man kanske bara äter ett fåtal rätter, som dessutom ska vara serverat på ett speciellt sätt. Fjanterier tänker många. "Det är väl bara att ge dom riktig mat så äter de när de blir hungriga". Nej! Inte heller här är det "bara att". Många har även problem med hunger/mättnadskänsla. Min dotter kan t.ex vara utan mat hur länge som helst. Hon vet inte när kroppen behöver mat. Får hon mat hon inte gillar äter hon inte. Hur hungrig hon än borde vara.  Men om hon får mat hon verkligen gillar kan hon äta hur mycket som helst. Alltså onormalt mycket. Olika sorters ätstörningar är vanligt hos personer med NPF.
Nu tillbaka till boken. Det kan mycket väl vara en diet värd att pröva. Omega 3 kör vi redan med. Och barnen får (i stort sett) bara sockriga saker på fredagkvällar. Om vi är bortbjudna får de äta det som bjuds oavsett dag, det är ändå ganska sällan. Vårt fredagsgodis består av 100 g choklad, 1 påse bilar eller Gott & Blandat samt 1,5 liter coca-cola. Detta delar fyra personer på, så det blir inga gigantiska mängder.
Att däremot sluta med mjöl blir svårt, iallafall för Ellen som periodvis mest äter pasta och knäckebröd.
Laktos är inga problem. Vi köper 1 liter mjölk i veckan och ibland hinner den bli gammal innan den tar slut. Alla föredrar vatten till maten.
Våra vanor kanske inte ligger så jättelångt från denna diet iallafall?
Men.....nu cirkulerar det en massa saker på facebook. Någon har lagt in en bild på boken och skrivit "prova detta och se miraklet ske". Detta har nu lett till att människor drar slutsatsen att barnen inte alls har ADHD. De är bara sockerspeedade. "Sluta ge barnen så mycket godis, så slipper ni ge dem livsfarliga amfetaminpreparat". Sedan får sådana kommentarer en himla massa likes och folket jublar. Något snille har löst gåtan. Igen. Det som forskarna jobbat med i decennier löstes på facebook bara så där. Då gör vi såhär: Vi skippar fredagsmyset, så är alla problem ur världen. Vi har visserligen mer autism än ADHD i den här familjen, men det är tydligen samma sak nu eftersom båda orden stod på samma bok. Och det finns ju ändå inte. Det är bara godisets fel...........och föräldrarnas.

fredag 25 januari 2013

Vem är jag egentligen?


Jag har fått lite nya läsare, vilket är jättekul. Men ni vet nog inte ens hur jag ser ut. Jag har inte haft en enda bild på mig själv här på bloggen på över två år! Så här kommer några bilder som föreställer mig :-)



Tid är pengar......eller hur var det nu?

"Jag har inte tid". Jo det har du faktiskt. 24 timmar per dygn närmare bestämt. Precis som alla andra. Det mest rättvisa som finns faktiskt.  Det som inte är lika rättvist och inte lika förutsägbart är hur lång tid vi har här på jorden.
Frågan är då vad vi gör med vår tid på jorden. Hur vi prioriterar, hur aktiva val vi egentligen gör.
"Men hallå, man måste faktiskt jobba" hör jag ibland (ofta) och det måste man förstås. Men hur mycket pengar MÅSTE man dra in varje månad? Vilka krav har man? Jag har t.ex kommit på att man inte måste ha bolån på 3 miljoner. Man måste inte ha en dyr bil. Man måste inte åka på semester. Listan kan göras hur lång som helst.
Så här har jag valt att göra: Jag kör sopor tre dagar i veckan. Det är ett skitjobb, men jag har 7 minuter till jobbet, börjar tidigt (mitt i natten känns det som) och slutar därför tidigt. Jag har flera timmar tillsammans med mina barn innan det är läggdags.
En dag i veckan jobbar jag hemma med mitt företag. Då är jag ensam hemma och gör det jag gillar.
Min dotter och jag ägnar många timmar i veckan åt hennes habiliteringsprogram. Krävande, men ändå roligt och stimulerande.
Detta är mina "måsten". Sådant som är schemalagt. That´s it.
Jag anpassar livet efter min inkomst, är inte skyldig banken en spänn och har faktiskt tid att ägna mig åt roliga saker. Alltså sådant man kan göra hemma och inte kostar för mycket.
Annars skulle jag kunna göra så här: Skaffa ett roligare och mer stimulerande jobb. Då skulle jag kanske behöva ägna 2,5 timmar om dagen åt resor (inkl. färjekö). Tiden tillsammans med barnen skulle vara full med stress och vi skulle inte hinna med några intressen. Helgerna skulle ägnas åt hemsysslor, om vi ägde ett hus skulle vi behöva underhålla det o.s.v. Vi kanske skulle resa bort på semestern och beklaga oss över hur jobbigt det är att resa med barn. Så vill jag inte ha det.
Jag vet förstås att alla inte har möjlighet att hyra ett litet hus till samma kostnad som en 3a, att man kanske inte hittar något som helst jobb i sitt närområde osv, men vissa val kan man faktiskt göra.
Jag får väldigt ofta frågan hur jag hinner göra så mycket. Jag jobbar med min hobby en dag i veckan. Inte så lönsamt, men kul. Och man blir väldigt effektiv när man får jobba ostört. Jag och barnen gör saker ihop. Pysslar, bakar, läser, leker. Om Ellen sitter och klipper och klistrar kan jag också göra det. Då blir det kanske något fint. Kanske t.o.m. något jag kan sälja. Om hon får lust att baka gör vi det. Inte alltid, men ganska ofta. Jag har däremot svårt att fatta hur man lyckas hänga med i TV-serier och sånt. Skulle gissa att jag kollar lika mycket TV på ett år som de flesta gör på en vecka.
Jag funderar mycket på hur jag skulle kunna använda tiden ännu bättre. Hur jag och familjen skulle kunna få det ännu roligare och må så bra det bara går. Tror det är bra att tänka och välja så mycket som möjligt. Att fullständigt skita i hur man förväntas leva för att vara som grannarna, jobbarkompisarna, syskonen eller vad som helst.
Hur gör ni? Vill ni ändra på något eller är ni nöjda?

torsdag 24 januari 2013

Det hade jag nästan glömt!

Jag har ju lovat er underbar kitsch också!
Det har nästan blivit en ren NPF-blogg och det var ju inte meningen.
Så här kommer några bilder från vårat hem. Som det ser ut just nu.

 Soffhörnan ser ut såhär för tillfället. Ja, stjärnan hänger kvar ännu men jag ska snart ta ner den. Jag lovar.

 Jag målade om ett gammalt furubord jag fick av mamma härom dagen. Det blev ljusrosa och och mörkgrått. Man tager vad man haver.

 Ett av hörnen i köket ser ut såhär. Älskar att ha en hel hylla med olika tesorter.

 Över köksbordet hänger dessa lampor. På den äppelgröna väggen hänger en cerise fågelholk. Tyvärr bor det ingen fågel i den.

Denna bilden är inte helt ny som ni ser, utan från i somras. Då skruvade jag ihop detta underbara lilla hus och målade det i färger som Ellen valt.

Det var allt för denna gång.

onsdag 23 januari 2013

När Sven sätter gränser

När Sven sätter gränser är det tydligt och bestämt. Det finns inga mellanting för honom. Inte på några områden.
Igår var jag och barnen och hälsade på deras mormor. Hon bjöd på kladdkaka. Ellens favorit.
Hon kan behöva äta upp sig lite, så jag tyckte inte det gjorde något om hon tog flera bitar. Det var dessutom väldigt små bitar. Sven tyckte däremot inte att det var okej. När hon sträckte sig fram för att ta ytterligare en bit sa han, "Nu räcker det Ellen! Du kommer se ut som Göring om du fortsätter så!"
Krigshistoria är ett stort intresse för honom. Vi har pratat mycket om hur man uttrycker sig när det gäller detta. Numera säger han "Jag är väldigt INTRESSERAD av krig". Tidigare sa han "Jag ska nog leka mer med X för han gillar också Hitler". Inte så bra. Nu förstår han skillnaden. Och han gillar ju inte Hitler. Han tycker dock att han målade fina tavlor och borde blivit konstnär istället. " Han ser ju ut som en konstnär. Han har sån där mustasch som konstnärer har".
Sven vet mycket för att vara sju år. Men han tänker annorlunda. Men vem tänker "rätt" egentligen?
Är det den som tänker som de flesta andra, eller den som tänker utanför ramarna och kanske kommer på något som ingen annan tänkt på? Jag tror det kan bli något riktigt bra av Sven.


Öppenhet och integritet......en ständig balansgång

Jag är en ganska öppen person. Jag vill sprida nyfikenhet (eller kanske snarare vetgirighet) och kunskap. Jag svarar också gärna på frågor om någon funderar över något.
Detta betyder dock inte att jag vill berätta ALLT. Jag delar med mig av en del saker som mina barn gör och säger, men jag behåller också mycket för mig själv. En del har svårt att respektera detta och jag får väl helt enkelt bli mer bestämd.
Jag arbetar ideellt med att sprida information och stötta personer med NPF. Jag träffar en hel del människor, både vuxna och barn med dessa funktionsnedsättningar. Jag tänker inte berätta vilka dessa personer är om de inte berättar det själva. Även om de själva är öppna med det vill jag inte svara på frågor om enskilda personer om de inte är med på det. Däremot pratar jag gärna om ämnet i allmänhet. Detta är en svår balansgång, men det går nog om vi respekterar varandra och är nyfikna på "rätt" sätt. Det är bra om vi är intresserade av varandra för att vi bryr oss om och vill förstå. Det är inte lika bra om vi är intresserade för att vi gillar att spekulera och dra egna slutsatser. En hårfin gräns, jag vet.
Även jag kan surna till lite när jag får väldigt privata frågor om min familj. Att vi lever på ett annat sätt än de flesta "normalsvenssonfamiljer" verkar ibland vara svårare för andra än oss själva. Jag förstår att detta kan vara svårt för utomstående att sätta sig in i. Men vi har format våra liv så att vi ska må bättre och fungera bättre. Om jag berättar hur vi har löst sovproblemet, vill jag tex inte ha frågan "hur får ni till det då?  Hehehe!!!". Jag frågar inte hur ni "normala" människor gör, för det jag tycker är privat.
Jag berättar också mer om min dotter än min son eftersom hon bjuder mer på sig själv och inte har något emot att någon får sig ett gott skratt. Hon berättar ofta om tokigheterna själv. Sonen är mera medveten, har lättare att ta illa vid sig och vill inte att någon ska skratta åt honom. Mannen i familjen lämnar jag inte ut alls. Han är en mer tillbakadragen person som gillar att hålla en låg profil. Det betyder inte att han är frånvarande eller oviktig i sammanhanget.
Så................det jag skriver i bloggen är sådant jag gärna bjuder på. Det är en liten tårtbit av mitt liv som ni gärna får smaska i er. Resten av tårtan behåller jag själv.

måndag 21 januari 2013

Korsfästelse, GPS och Hello Kitty

Jag och min dotter har mycket intressanta samtal. Ibland är det svårt att förstå att hon har språkstörning som tilläggsdiagnos. Ibland är det ganska uppenbart. Hon har ett enormt ordförråd, men använder språket på ett annorlunda sätt.
Härom kvällen låg vi och småpratade innan hon somnade. Hon frågade "Har du en midsommarstång i örat?"
Nej, det är ett kors, sa jag. "Jahaaa, vad är ett kors egentligen?" Det är en grej där de hängde upp Jesus berättade jag. Vi läser barnens bibel, men jag hoppar över det otäcka än så länge. Så jag svarade kortfattat.
"Var det den lilla eller stora Jesus?" Jesusbarnet som vi har på bild är samma kille som är vuxen på den stora tavlan, förklarade jag. Detta har hon alltid haft svårt att förstå. Jag sa att vi har ju bilder på dig när du är bebis och när du är lite större. Och sen blir du också vuxen. "Jaa och när jag är 18 år får jag ett körkort och så kommer tomten med en rosa bil med Hello Kitty på". "Men hur hittar man nu igen? Hur vet man vart man ska köra med sin bil?" Du kan ju skaffa en sån där GPS. Då knappar du bara in adressen, så säger den hur du ska köra. "Ahaaa! Vad fantastiskt!" Ja, det är det verkligen. God natt älskling. I love you! "God natt Mamma. I love youtube!"
Så kan det låta. Och jag funderar på om man någonsin kommer våga släppa ut henne i trafiken. I så fall är det ju bra om hon har en bil som sticker ut från mängden, så hon syns på avstånd och folk kan ta skydd. Min lilla knasboll. Och hjärtat svämmar över.


.........men det märks ju inte!

Jag får ofta höra att det inte märks att mina barn har autism. Och det kan jag hålla med om. Till viss del.
Ibland märks det nämligen inte. Så är det med autism nämligen. Det är ett osynligt funktionshinder. Det betyder dock inte att det inte finns. Däremot tycker jag att det märks mer och mer för varje år. Skillnaden på en treåring med autism och en treåring utan är inte lika stor. Då är det normalt att bete sig väldigt "omoget" när man leker och det är helt okej att inte kunna uttrycka sig så bra. När detta hänger kvar i skolåldern är det däremot ett problem.
Mina barn är både lika och olika. Jag tycker dock att autismen märks mer på ett av barnen. Det märks nästan alltid numera, trots att jag tycker hon har utvecklats jättemycket sedan hon började på förskola och habilitering. När man blir större förväntas det mer av en och då blir det tydligt när man inte riktigt hänger med på alla områden.
Mitt mål med all träning är dock inte att dölja autismen, utan att underlätta för barnen själva. Att det ibland innebär ett mer accepterat beteende utåt sett är bara en bonus.
En sak jag gärna delar med mig av är hur mycket det krävs av oss för att t.e.x. vara "normal" i affären.
Och självklart vid en massa andra tillfällen också, men här kommer ett exempel från verkligheten:

Igår hade jag bestämt att Ellen skulle få följa med och handla mat. För att detta skulle bli så oproblematiskt som möjligt berättade jag detta för henne redan på morgonen. Det är alltid en avvägning hur långt innan man ska börja förbereda.  Vi skulle ta en liten biltur till stan först, så det var bra för henne att få veta att detta skulle ske när vi kom tillbaka. Hon undrade vilken affär och vi bestämde oss för ICA. I varje affär finns ett antal "problemområden" att ha med i beräkningen. Jag skrev en lapp, noga utformad för att följa vägen genom affären. Det är bra att slippa gå tillbaka, yra runt och spåra ur. Det är också viktigt att undvika vissa hyllor och "objekt" som triggar igång henne onödigt mycket. Vi klarade det jättebra hela vägen. Stannade t.o.m.  och pratade med en person vi känner. Vi klarade oss även förbi godiset där hon accepterade att inte få köpa något. Däremot hade hon blivit lovad att köpa glass eftersom hon skulle fått en milkshake i stan, men maskinen var sönder. Besvikelser är extremt svåra för dessa barn. Har man ställt in sig på en sak är det jättesvårt att byta spår. Övning och kompromisser är lösningen. I detta fallet glass.
Så.......det som såg ut som ett helt vanligt barn (bortsett från piratutstyrseln) som är och handlar med sin mamma var i detta fallet ett ovanligt barn som med mycket träning, förberedelser och kompromisser äntligen klarar av att göra en sån enkel sak som att handla mat.

torsdag 17 januari 2013

Fattigdom, misär och iphones

Laila Bagge Wahlgren har visst varit i blåsväder.......eller rättare sagt verkar hon ganska blåst. Hon blev tydligen irriterad över att en hemlös man pratade i mobiltelefon. Hon spände ögonen i honom när hon gick förbi varpå han gömde sin telefon. Man ska tydligen inte ha telefon om man inte har någon bostad.
Frågan är då HUR man ska kunna få en bostad. Eller ett arbete. Att över huvud taget komma in i samhället om man inte är anträffbar.
Jag brukar köpa Faktum av en kille som står utanför ICA. En gång la jag märke till att han hade en telefon som såg fin och ny ut. Jag har en gammal Nokia som är så gammal att jag inte kan ta emot mms. Jag har lagat den med silvertejp för den ramlar isär hela tiden.
Jag funderade lite kring detta och undrade hur han hade råd med ny telefon, men inte jag.
Efter ett tag kom jag på att det kan vara så här:
Alla har ju någon form av inkomst. Annars dör man ganska fort. Man kan ha lön (av varierande storlek), A-kassa, sjukpenning, försörjningsstöd osv. Man kan sälja Faktum eller panta burkar.
Frågan är då vad man gör med dessa pengar. Jag har t.ex. lön. Jag jobbar som sopgubbe 60%  och får väl ut runt 9.000. Sedan har jag lite vårdbidrag eftersom mina barn kräver merarbete samt behöver komma till habiliteringen. Jag är jättetacksam för detta, även om jag hade mer pengar när jag jobbade heltid.
Jag har förmånen att ha en bostad. Jag har t.o.m. en bil. Vi har tre hungriga hundar och två barn. Dessa barn behöver kläder, mat och medicin. När allt detta är betalt finns det inte utrymme för någon iphone till mamman i familjen. Inte heller lådvin, spa-helger eller märkesjeans. Sådant är inte viktigt. Sådant har vi valt bort. Jag cyklade en period för att slippa kostnaden för bil. Det gick inte så bra. Iallafall inte när jag skulle hämta barnen. Allt är ju en prioriteringsfråga. Oavsett inkomst så väljer man ju det som är viktigt för en. Jag skulle ju kunna skippa att köpa nya overaller och kängor till barnen för att jag "behöver" en modern telefon. Eller hoppa över ett veterinärbesök och ta en helkväll på casinot. Det väljer man själv. Även dem med lägre inkomst väljer själva. Om man sålt ett antal Faktum och pantat ett antal flaskor kan man köpa mat, sprit, heroin, en telefon, en varm jacka........vad man vill. Då är ju en telefon ett ganska bra alternativ.

Laila har bett om ursäkt. Det var ju jättebra:)

tisdag 15 januari 2013

Att jämföra sig med andra.........

Jag tänker ofta att man inte ska jämföra sig med andra. Man vet ju inte hur andra har det. Egentligen.
Hur stora någon annans problem är kan ju bara den personen avgöra. Det är många olika omständigheter som bidrar. Både hur man har det och hur man tar det. Ibland får jag mig en tankeställare. Det är nyttigt. Det kan räcka att jag krachlandar vid datorn för att bara slösurfa och rensa hjärnan lite. Och så hamnar jag på någon blogg som får mig att fundera över min egen situation.
En av favoriterna är  www.bomsickabomblog.blogspot.com  . När jag tittar in hos denna familj (och även andra) tänker jag att jag ALDRIG ska klaga. Det gör jag nog inte så ofta, men ändå. Det hjälper kanske inte mot min egen trötthet att tänka på dem som har det tuffare, men man ställer saker i relation till varandra.

Jag tänker ibland på en sak jag läste i en föräldratidning. Jag vet inte var den är så jag kan inte citera rakt av.
Det var "månadens brev" har jag för mig. En mamma skrev om hur tufft de hade det. De skulle lära sin 8 månader gamla bebis att somna ensam i egen säng. Som om det inte vore nog blev de förkylda också.
Redaktionen förstod hur jobbigt det måste vara och lovade att skicka ett Muminbäddset som plåster på såren.
Jag blev nästan full i skratt. Jag har ett barn som blir 8 år (inte månader) iår. Jag måste fortfarande ligga bredvid honom (ganska länge) om han ska somna. Båda barnen vaknar fortfarande på nätterna. Förra veckan var ett barn uppe fyra timmar på natten.  Lyckligtvis är det inte så varje natt längre. Vi har åkommor som är betydligt värre än förkylning. Alltid. Alltså resten av livet. Hur många Muminbäddset kan jag få?
Det vore snyggt i våningssängen där jag sover. Folk ser helt uppgivna ut om jag nämner detta. Jag tycker inte att detta är ett stort problem. Det är ett ickeproblem om man jämför med mycket annat. Vi sover ju mycket bättre på detta sätt. Man kan t.o.m. höra saker som att "det är väl inget äktenskap om man sover i olika rum". Jag tycker iofs att man vårdar sina relationer bäst när man är vaken. Kan inte se hur äktenskapet skulle bli bättre av att man snarkar och fiser under samma täcke.
Nu spårade det ut lite från det inlägget skulle handla om. Att jämföra. De som har "vanliga" familjer. Alltså där alla är friska, där båda föräldrarna kan jobba utan ständiga avbrott för sjukhusvistelser, habiliteringsbesök osv. osv. Familjer som kan ta med alla barnen på bio eller Liseberg, och kanske även på semester, ta hem gäster i stort sett när man vill,  man kan lämna barnen till släktingar och ha en vuxenhelg osv. Sånt som "normala" familjer kan. Som många ser som en självklarhet. Kort sagt en hanterbar vardag, ladda batterierna på helgerna och ägna sig åt ett och annat nöje. Dessa personer kan ibland se sånt som tillhör livet, typ en släng av halsfluss, dåligt semesterväder, ingen millimeterrättvisa i hushållsarbetet eller vad som helst som en riktig kris. Det är det förstås med deras referensramar. Deras problem är ju verkliga för dem, men ibland hör jag klagomål som nästan är skrattretande. Ilandsproblem som är riktigt löjliga.Vi tycker väl helt enkelt att olika saker är viktiga. Eller jobbiga. Så vi kanske BÖR jämföra iallafall. För att få lite perspektiv. Vad tycker ni? Kan man jämföra? Kan man mäta svårigheter och lättheter?

.............och som vanligt lyckas jag inte med länkningen :( Ni får helt enkelt skriva in adressen om ni är intresserade.
 

måndag 14 januari 2013

Tråkvardag?

Vardagen kan vara tråkig ibland. Hos oss är vardagen bäst. Inte för att den är direkt bra, men det är mer ordning. Ledigheter blir bara kaos i den här familjen. Svårt att få struktur och ingen chans att ladda batterierna. Vi ser alltid till att lägga oss i tid ifall det blir en jobbig natt, vilket fortfarande händer trots att barnen börjar bli stora. Så det blir inga större utsvävningar. Inga alls om jag ska vara riktigt ärlig. På sätt och vis är jag fortfarande som en småbarnsmorsa. Kanske mer utsliten eftersom det varit såhär ganska länge. Men, men.....tillbaka till vardagen. Jag försöker se till att göra det så trevligt som möjligt med så små medel som möjligt. 
Vad gör man när det enda man hittar i frysen är en gammal falukorv? Enligt mig bland det fulaste och äckligaste man kan hitta i svenska mataffärer. Tja..... man kan ju använda såna där formar man använder till trolldeg. 
 


.......så ser det ut som stekta sjöstjärnor istället. Ungefär lika aptitligt som att mala ner hela grisar och forma till en korv som man sedan skär i skivor och äter upp. Jag brukar äta makaroner och ketchup. "Ta lite mer korv nu barn. Mamma är redan mätt".
Begränsade intressen och beteenden

Detta är ett av kriterierna för att få en diagnos inom autismsmområdet.
Det kan såklart se väldigt olika ut hos olika individer och vara både en tillgång och ett problem.

Här kommer några exempel:

Ellens första specialintresse var Pippi. Sedan blev hon ännu mer specifik och snöade in på Annika.

Lägg märke till att Annikas byxor är avskavda. Detta beror på att Ellen hade Annika i handen dygnet runt under nästan ett års tid. Föremålsfixering är också vanligt, så detta är väl en kombination.
Om du undrar varför hon har sex likadana Annika, så är det för att hon inte ville ha något annat under denna perioden. Om hon fick pengar för att gå till leksaksaffären, eller önskade sig något i present så blev det  Annika helt enkelt.
Detta avtog succesivt och ersattes av ett annat intresse.

Hello Kitty! Detta är bara ett axplock av Samlingen. Samlande är också ett "symtom". Det finns mer, men eftersom detta inte är en blogg där man visar underkläderna så lämnar vi det därhän. Det finns allt möjligt i byrån. Detta råkade bara vara det som fanns i vardagsrummet.........Ja, även cykeln.

En annan grej hon snöat in på är den fantastiska färgen ROSA. Allt ska vara rosa. Det är nog ganska vanligt även hos "vanliga" tjejer, men här har det nog gått steget längre. Hon vaknar på natten och MÅSTE ha rosa hår. Bara som ett exempel.


Och över till nästa barn....... 
Svens första specialområde var polis. Detta upptog en stor del av hans tid och tankevärld. 
När han var i 4-årsåldern bestämde vi oss för att räkna hur många gånger han sa ordet "polis" under en dag. Vi gjorde ett streck på ett papper varje gång. När kvällen kom räknade vi till 137 streck. Vi kan ju ha missat ett antal om vi var på toaletten eller nåt, men du fattar........

Lego är ett annat intresse som han ägnar sig åt i perioder.
När jag röjde hittade jag 81 ritningar.
Vi har färgsorterat alla bitarna och lagt i genomskinliga lådor. Det är ändå omöjligt att hitta det man letar efter. Det är helt enkelt för mycket. Hans sovrum är dessutom för litet för att få plats med allt, så nu har han ett helt matbord i vardagsrummet bara till legot.

Tycker du att det verkar könsstereotypt. Ja, det kan det nog verka. Är det vårt eget "fel"? 
Jag tror inte att "Mamma sopgubbe" och "Pappa indianfläta" har så stor del i det. 
Det har forskats en del på området de senaste åren och det är verkligen intressant. 
Svenny Kopp har bland annat skrivit en avhandling och föreläser om "Flickor med NPF" Googla om du vill.

Det verkar tyvärr vara så att man missar många flickor som kunde fångats upp tidigare. Deras intressen är ofta inte så uppseendeväckande som pojkarnas och ses kanske inte som så problematiskt.
Jag kan förstå detta. 

Den här varelsen uppfattas nog på ett annat sätt........................

........................än den här.

fredag 11 januari 2013

Fakta vs födom

Mitt förra inlägg handlade lite om kränkningar. Jag gjorde skillnad på kränkningar som är menade som kränkningar och kränkningar "av misstag", alltså pga okunskap, där man inte menat att göra någon illa.

Jag kan komma med några exempel på detta. Det första jag tänker på är ADHD-debatten. Just ADHD är inte vårt huvudproblem. Det är liksom värre än så, även om det skulle vara illa nog. Det är "bara" en liten tilläggsdiagnos hos ett av våra barn som även har autism. Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Autism, ADHD, personlighet eller att vi inte varit tillräckligt duktiga på att lösa ett speciellt problem. Jag tycker ändå jag har tillräcklig erfarenhet för att uttala mig om detta. Jag har åsikter och teorier, men är ödmjuk. Det jag tänker är inte nödvändigtvis en sanning eller vetenskapligt bevisat, bara funderingar baserade på egna erfarenheter.
Det finns däremot människor, (ganska uppenbart) utan egen erfarenhet som uttalar sig väldigt tvärsäkert. Eller t.o.m skriver insändare. Jag kan erkänna att det fanns en tid då jag också undrade varför så många barn har NPF nu för tiden. Då visste jag inte hur en sådan utredning gick till. Då kan man förstås tro att ett barns beteende beror på något annat. Men man ska tänka på att utomstående bara ser en liten, liten del av symtomen. Oftast den delen som är utåtagerande och "otrevlig". Det är inte ens alla som har just den delen.  Och man behöver inte ha en diagnos för att uppföra sig så. För att få en diagnos behövs dock väldigt många andra symtom. Många, eller kanske de flesta tror att det är just dåligt uppförande som är ADHD. Jag tänker inte låta just symtomen uppta nån större del av detta inlägg. Om ni undrar kan ni googla. Snälla gör det:)

Det jag vill komma fram till är att det är sårande när människor säger eller skriver saker som är riktade som kritik till oss föräldrar. Det är helt OK att inte veta allt. Då kan man fråga eller diskutera. Inte idiotförklara utan att ha några vettiga belägg. Om någon säger att var tredje person i svenska fängelser har NPF så går jag inte i taket. Det är nämligen fakta. Eller om någon skulle säga att mina barn löper större risk att hamna i missbruk eller bli sexuellt utnyttjande blir jag inte heller kränkt eftersom det är sant. Även om det såklart är sorgligt att det är så. Om någon däremot hävdar att föräldrar trycker i sina barn droger istället för att ge dem kärlek och uppmärksamhet blir jag bedrövad. Just mina barn får inte några centralstimulerande eller narkotikaklassade medel, utan mediciner som ska hjälpa dem att styra sömn och vakenhet. Naturliga hormoner. Men jag går i taket ändå och känner med dem som måste medicinera med annat. Det är inget man tar till som en första åtgärd. Man har ofta haft det jobbigt länge och kombinerar dessutom medicin med mycket tid, kärlek, psykologiska och pedagogiska insatser.

Så alltså, ställ hellre "dumma" frågor än att döma någon utifrån det du bara ser och hör. Saker är sällan som man tror. Jag svarar gärna på frågor. Om det blir alltför privat så säger jag till. No offence.


*NPF, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är t.ex Autism, aspergers syndrom, Adhd, add, ocd, odd, dyslexi, språkstörningar.

onsdag 9 januari 2013

Jag är inte rasist......men........

Har ni hört det förut? Det har jag. Och kommit fram till att jag kanske är rasist. Iallafall med 2013 års mått. Och det gör mig lite ledsen. Jag börjar tröttna på hela den här debatten. Kan någon berätta VAD en rasist är. Jag flyttar inte på mig om en svart människa sätter sig bredvid mig på bussen.  Inte heller om en gul, vit, dåligt sminkad transa, alkoholiserad eller uppenbart psykiskt störd människa sätter sig. Om den inte skulle råka ha en kniv i handen. Eller sin k-k. Det har visserligen aldrig hänt. Åtminstone inte på bussen. Jag kanske flyttar mig om personen har kissat på sig eller bara luktar illa. Oavsett grupptillhörighet. Jag gör skillnad på människor. På grupper av människor. Även de grupper där jag själv kan tänkas passa in. Jag kan undra saker som "är det där typiskt för fotbollskillar/ thailändare/ pingstvänner/ tjackpundare" eller vad det nu kan vara i en viss situation. Man kan ju dela in alla i grupper. Ibland kan jag se att det nog är typiskt dem/oss. Ibland inte.
Jag är ganska positiv. Tycker om de flesta, men jag tycker att människor är olika. Det är ju olikheterna som gör oss intressanta. Om man tycker människor är olika är man fördomsfull, intolerant och rasistisk. Även om fördomarna mestadels är positiva. Ett exempel:  Alla svarta människor jag känt gillar att dansa. Det var till och med så jag lärde känna dem. Jag hoppas jag stöter på en tondöv och stel afrikan snart, så jag slipper vara en så dålig människa.  Jag fick nyss veta att jag förmodligen sårat människor genom att säga att deras adopterade barn är söta. Ungefär som om jag menat att "såna där" är söta, som om de vore djur. Det har jag inte menat, bara att de flesta barn är söta och jag råkar ju älska flätade frisyrer och dreads. Det brukar jag göra på min egen dotter ibland.

Jag har ju, som bekant, autistiska barn. Jag är öppen med det (eftersom det märks ibland och jag vill hellre sprida kunskap än att tysta ner). Jag tycker ofta att dessa personer (som grupp, hujedamej) är mycket intressanta människor som man kan lära sig en massa saker av. Inte PK. De är väl som alla andra? Nä, då har du aldrig kommit särskilt nära en "sån" människa. De är nämligen annorlunda. OCH fantastiska.

Det pratas ju mycket om omvänd rasism också. Då kan vi vända på det på ett annat sätt. Om man skulle säga "Nej till moské i Göteborg" är man en dålig människa. Om man skulle håna en muslim likaså. Om man gör en rondellhund som heter Muhammed ligger man risigt till och det är dumt. Om man däremot hånar och förlöjligar kristna så är man helt normal. Man kan göra tavlor där Jesus är bög, och om man som kyrka tackar nej till att visa tavlorna i sina lokaler är man intolerant!!!! Jag har frågat människor om detta, men ALDRIG fått ett svar. Kristna människor förföljs i stora delar av världen, men det ses visst inte som så allvarligt eftersom så få verkar veta det. Ni som är bättre människor än jag, alltså mer PK kanske kan förklara varför en viss typ av tolerans ska vara självklar, medan ni inte behöver vara toleranta tillbaka mot dem som av någon anledning har en annan åsikt. Annars är det väl ingen demokrati? När SD kom in i riksdagen var många arga. Jag blev som vanligt inte arg eftersom jag vill ha demokrati, och då får man stå ut med att alla får komma till tals. Många skrev saker på facebook om att de skulle ta bort alla vänner som röstat på dem. Någon annan skrev något finare och mer tolerant. "Om du röstat på SD vill jag inte bli av med dig som vän, men berätta gärna hur du tänker så att jag kan förstå". Mycket trevligare tycker jag..........Jag, mitt pucko röstade på centern i det valet. Fråga helst inte hur jag tänkte ;)

Och nu till nidbilderna.........Jag roas ibland av sådana. Speciellt hur svenska tjejer framställs i filmens värld. Alltid komedier såklart. Vi är självklart blonda och har grymma bomber. Helt dumma i huvudet och alltid villiga. Tror amerikaner på allvar att vi är sådana allihop? Kanske inte. Känner jag mig förtryckt? Nä inte speciellt. Stämmer jag in på nidbilden? Delvis...............Jag hade missat att den numera borttagna dockan i julklappsfabriken föreställde en svart människa. Har aldrig ens tänkt på det. Men så är jag ju blond också..........

Så det jag vill komma fram till är att snällheten och toleransen borde gälla ALLA. Om jag ska respektera dig ska du respektera mig och så vidare. Vi kan acceptera att vi är olika, tycker olika och ser olika ut. Det kan bero på t.ex uppväxt, kultur, religion, erfarenheter eller vad som helst. Så länge ingen medvetet skadar någon annan. En "dum" kommentar kan bero på okunskap och vi är nog smarta nog att sålla vad som sägs/görs för att såra/kränka eller för att vi helt enkelt inte vet bättre. Jag och min familj råkar ofta ut för det och man får lära sig. Jag har tydligen också kränkt människor. Genom komplimanger. Förlåt mig. Jag kan inte bättre.