Skön inställning

Jag läser en himla intressant bok just nu. "En annorlunda barndom" av Iris Johansson.
Det är en självbiografisk bok av en autistisk kvinna född på 40-talet.
Många tyckte att hon borde lämnas på en institution så att det skulle bli folk av henne.
Men då sa hennes far så här:

" Blir och blir, hon är ju som hon är och på en bondgård finns det alltid något hon kan göra, skala potatis eller så. Vi är så många här och det finns så många händer som gott och väl hinner med det som behövs och även att ta hand om henne precis som vi tar hand om andra människor som inte är helt funktionsdugliga, så hon får i vart fall stanna här. Sådana som hon kan lära oss något som vi aldrig kan få reda på genom något annat än praktiskt komma i kontakt med någon som hon. Hon gör den nyttan att hon tvingar andra att lösa sina problem och det är väl inte så dåligt. Tänk om alla soldater hade någon som Iris att ta hand om och grubbla över, då skulle det inte bli krig och då skulle det se annorlunda ut i världen".
Folk i omgivningen tyckte han var konstig men det visste de ju redan sen tidigare så det var väl bara att rycka på axlarna.

Haha, och folk som tycker JAG är konstig. Tänk att en man som tog hand om ett autistiskt barn på 50-talet hade en så härlig inställning. Jag och Iris pappa har samma åsikter om det mesta. Jag tror det är väldigt bra om dessa barn råkar födas i en sån "konstig" familj, som kan rycka på axlarna åt andra människors tyckande. Sådana barn kräver föräldrar som kan tänka utanför ramarna och inte har något emot att leva ett annorlunda liv. Jag hoppas dock att Ellen kommer kunna göra mer än att skala potatis, men om potatisskalning blir det bästa hon vet så får hon göra det.
Iris pappa behöll henne hemma och tränade henne på sitt sätt. Idag är hon författare, föreläsare och verkar leva ett bra och självständigt liv.
Jag återkommer med mer funderingar när jag har läst lite till.

Livsfarliga pingviner!

Ellen såg en orm på TV. "Den ormen är jättefarlig" sa hon. "Nej, den lille ormen är nog bara farlig om man är en liten mus. Inte för människor" sa jag. "Vet du några andra djur som är farliga?" frågade jag. "Såna pilleviner. Dom är farliga" sa Ellen. "Nej, dom äter nog bara fisk tror jag". Men Ellen hävdade att dom var livsfarliga. Jag funderade på vad hon fått det ifrån.

Sen kom jag på det.

Wallace& Gromit! I ett avsnitt har de lite svårt att få ihop ekonomin och bestämmer sig för att hyra ut ett rum.

En pingvin flyttar in. Han är minst sagt störande och dessutom kriminell.  Gromit fattar hela tiden, men Wallace är mer godtrogen och blir blåst. I slutet tar pingvinen fram en pistol och försöker skjuta Gromit. Det är ganska dramatiskt faktiskt. Kanske lite FÖR dramatiskt för en autistisk 4-åring som har svårt att skilja på lerfigurer och verklighet. Vi får kolla på Pingu istället. Han har iallafall inga vapen. Eller? Han kanske knarkar? Eller har nån skruvad sexuell läggning? Man vet aldrig med dagens barnprogram.

Det jag INTE skulle göra!

Idag gjorde jag något jag lovat mig själv att aldrig göra. Nämligen att "skylla på" Ellens diagnos när hon t.ex. flippar ur i affären. Det gör ju många ungar. Autistiska eller ej. Men jag vet att en del människor anser att dessa diagnoser egentligen inte finns. Att det bara är slappa föräldrar som vill ha något att skylla på för att de inte orkar uppfostra sina barn. Vad dessa personer inte vet är att man som förälder till sådana barn oftast lägger ner otroligt mycket tid och energi på att hjälpa dem att klara sin vardag. Och utöver det vardagliga så kanske man även lägger tid på habilitering osv.
Jag vill undvika att hamna i diskussioner eller förklara för sådana människor i sådana sammanhang. Jag vill inte heller prata över huvudet på min, faktiskt, intelligenta dotter. Men idag blev jag tvungen.
Jag åkte ensam, eller rättare sagt utan nån vuxen "medhjälpare" till stan med barnen för att köpa skor och lite kläder. Det kan vara ganska krävande, men jag vill gärna klara det så det är väl bara att öva.
Efter skoaffären, som var en utmaning i sig,  gick vi till en klädaffär. Där hittade hon genast ett par byxor som hon ville ha. Jiiippiiiii tänkte jag för just byxor är ett stort problem för henne.
Hon höll dem stenhårt och var på strålande humör. Ännu mer jippppiii!!!! Då kom en expedit som i all välmening tänkte ta byxorna från Ellen för att hon släpade dom i marken. Jag sa "det gör inget för vi ska köpa dem". "Men dom blir ju smutsiga" sa hon och började dra i dem. Jag förklarade lugnt och stilla att hon måste få hålla dem. Hon är autistisk och måste alltid hålla i något. Om man tar det ifrån henne rasar världen samman. Då måste jag bära henne härifrån så att hon inte skadar sig själv eller någon förbipasserande. Men om hon får hålla brallorna mår hon jättebra och då kan vi fortsätta shoppa lite till. "Oj, okej, jag visste inte....." sa hon. "Nej, hur ska du kunna veta det. Det syns ju inte.  Jag var bara tvungen att varna så hon inte skulle få ett anfall" sa jag.
Och så är det ju. Ellen ser helt "normal" ut. Om man bortser från att hon oftast vränger kläderna ut-och-in för att hon har så ont av sömmar, tvättlappar och annat som skaver mot huden. Det är liksom bara det, och hennes ibland något avvikande beteende som avslöjar henne. Hon ser ut som en ängel, men kan på en sekund förvandlas till ett litet monster. Världens sötaste lilla monster.

To protect and serve

Sven älskar poliser. Han leker BARA polis. Han leker med lego också förresten. legopolis. Hans dröm är att bli amerikansk polis. Den här bilden på hans pappa och New York-poliserna har han förstorad och inplastad. Han vill förstås åka polisbil också. Jag har funderat länge på hur man ska kunna ordna det. Ska man bli tvungen att ta med ungarna och begå nåt brott, så man blir hämtad? Nej, det känns inte så lockande.
En dag, på väg till affären utbrast Sven "KOLLA EN AMERIKANSK POLIIIIIISBIIIIIL!!!!"
Jag trodde han skojade, men nej då. Han hade alldeles rätt. Ännu gladare blev vi när vi fick veta att det var Svens kusins kille som ägde den.
En kväll blev han hämtad. Noga förberedd, sedan flera timmar. All polisutrustning hade han såklart med sig. Han tyckte också att jag skulle lära honom ALLT på engelska, så han kunde prata med den amerikanska polisen. Hahahahaa. Jag förklarade att det var en svensk kille som hade bilen, och det tyckte han var jättekonstigt. Sedan vinkade vi av honom och lillasyster, som såklart också ville hänga med. Jag hade det lugnt och tyst i typ en halvtimme. Och ungarna hade förmodligen sitt livs roligaste halvtimme (hittills)

"Soklan ska rivas"

Ellen bygger - och river "slottet gomorronsol"

 Sven vill hellre riva sin skola. Först tänkte han skriva "skolan är tråkig", men det var tydligen inte dramatiskt nog.

Det verkar ändå vara en ganska bra skola. När han började där för mindre än en månad sen kunde han bara skriva "SVEN" och "POLIS". Nu skriver han långa meningar. Han har t.o.m gjort ett recept på en bomb.

Pissväder

Regn. Igen. Inte ens hundarna vill ut. Det får bli levande ljus, popcorn och Fablernas Värld.

Inte fy skam det heller.

Godnatt

Nu skall jag krypa ner i sängen. Som delas med ett gäng djur. Mysigt men ganska trångt.

 Om jag blir trött på trängseln kan jag ju åtminstone vara glad att jag inte delar säng med dessa tre:

Skrattar bäst som skrattar sist

För mindre än ett år sen skrev jag att det KAN bli krig i Sverige. Ingen trodde mig. Som vanligt.  Någon månad senare sprängde en snubbe sig själv i Stockholm. Som tur var dog ingen mer än han själv........ Idag är det ubåtsjakt alldeles här utanför. Nä, det var ingen övning som jag först trodde. Det var på riktigt! Skratta ni bara.

Tavlor

Jag har snart inga lådor, askar eller möbler kvar att göra decoupage på. Därför köpte jag ett gäng billiga canvasdukar och gick loss på. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men det blir det ju aldrig.

Hur är det möjligt?

En kvart efter städning ser vardagsrummet ut så här. Varför vägrar barn att leka i t.ex. lekrum? Antagligen för att mamma är flera meter bort då, och inte kan passa upp dem hela tiden. 

Friiiiiheeeeeeeet

Jag fick mig en liten funderare i helgen. Faktiskt. Jag var inne på en av mina favoritbloggar, följde en länk till en annan blogg och vidare därifrån o.s.v. Tyvärr vet jag inte hur man länkar. Alla bloggare skriver här i nån snygg färg, så kan man klicka där och komma rätt, men det kan inte jag. Så jag får istället berätta vad det handlade om. Ämnet var könshår. Det var mängder av svenska tjejer som inte kände sig fria i ett land där man tvingas raka sig för att passa in.  

Det jag funderade på är vem som tvingar dem. Hur går tvånget till? Kan man inte bara välja en frisyr man gillar? Kanske ändra frisyr då och då?

De ville inte alls vara med på det och försöka uppnå något onaturligt ideal.

Som om det vore typiskt för Sverige / Västvärlden.

De här tjejerna måste inte ha plattan i läppen hela tiden, men gifta kvinnor förväntas ha det när de serverar mat till sina män. Samt vid högtider som bröllop och slagsmål.

Jag undrar vad tjejerna från denna kultur har för åsikter om intimrakning?  Om det ens skulle vara möjligt att böja huvudet framåt och få till en "landningsbana" om de så önskade? Jag tar mig friheten att gissa att detta inte är deras största problem.

Nää, Jag känner mig väldigt tacksam och fri faktiskt.  Onaturliga ideal finns och har nog alltid funnits lite varstans. Ibland vill jag vara med. Ibland inte. Man kan faktiskt välja själv.

Man kan odla en riktig 70-talsbuske. Om man vill.

Eller också kan man skita i det.

Okej, jag erkänner. På översta bilden har jag fuskat med löshår, för jag har inte förutsättningar för den tidens ideal.

Den understa är inte ens min. Jag snodde den på nätet. Men jag kan skaffa en sån. Om jag vill.

Hoppsan, sista bilden fick visst inte vara med längre. För er som inte fick glädjen att se den kan jag berätta att den föreställde en välansad muff dekorerad med en fin liten firre. Den lurviga fick dock vara kvar. Sverige kanske inte är så fritt trots allt. Fiskar får tydligen diskrimineras hur som helst. 

Det känns bra att sommaren är slut. Hösten är så fin. (Precis som gubben på bilden.) Denna bild tog jag för ett par år sen, så håret är väl lite längre nu. Annars är han sig lik. Jag tyckte denna bilden passade bra i dag, när jag är i begravningsstämning.

Decoupage

Jag älskar fina servetter. Jag har en hel låda full. Jag är så rädd om dem att jag knappt vill torka mig med dem. Jag dukar med de fulaste och sparar de finaste.  Men nu har jag äntligen köpt en flaska decoupagelim. Jag gör decoupage på allt möjligt.

En minibyrå.

Köksstolar

 Soffbord

 Och en liten tavla. Tänkte att tavlor kan vara trevliga presenter. Om man skulle få för sig att gå på kalas eller nåt.

Loppisfynd

Jag och Sven har varit på Röda Korsets loppis. Sven köpte en bok för 2 kr. Jag köpet en duk och en gardin för 5 kr styck! Men det skall inte vara duk och gardin så länge till. Det ska bli en sittpuff. Tror jag. Det kan ju sluta hur som helst. Men vad gör det för 10 spänn liksom.

Jo, jag lever fortfarande.................typ.

Jag tänkte blåsa liv i den här gamla bloggen igen. Det har varit stendött i nästan ett halvår av olika anledningar.
Jag har varit väldigt trött och på väldigt dåligt humör och har inte haft lust att förpesta cyberrymden genom att bara skriva en massa skit. Jag har helt enkelt inte haft ork eller inspiration att glädja någon. Inte ens mig själv. Men nu tänkte jag ändra på den saken. Jag är nämligen av den uppfattningen att man inte bara skrattar för att man är glad, utan att man faktiskt blir glad av att skratta. Man kanske måste utsätta sig för lite roligheter. Dom kommer ju inte knackar på dörren om man säger så.
Och jag brukar som bekant vara den som skrattar mest åt mina skämt, så jag kanske blir gladare av att läsa min egen blogg. Det kan iallafall vara värt ett försök.
Det blir nog en ny inriktning på bloggen också. Jag kommer förutom att skriva om sopor dessutom visa mer bilder på mina kreativa projekt och även dela med mig av mitt liv som mamma till "Rymdblomman". Min underbara, vackra, skogstokiga dotter som fått diagnosen autism.   

Grattis Kelly!

Igår firade vi världens sötaste Amstaff som fyllde 8 år. Då hade vi såklart kalas. Eller nja.....människorna åt lite glass i köket och vovvarna åt hundtårta i olika rum för att inte ryka ihop. Så god mat är det inte ofta dom får. Det var tårtbotten bestående av polarkaka. Fyllningen var mjukost, skinka och leverpastej. Ovanpå var det små blommor av leverpastej och torrfoder. Någon present blev det inte i år. Hon har allt hon kan tänkas behöva (och lite till), så det fick räcka med tårtan. Hon bryr sig ändå inte om leksakerna vi ger henne. Fast barnen vill alltid köpa grejer till dom när vi är i djuraffären. Hundarnas låda är ganska full nu. Tur att min jobbarkompis har köpt en underbar liten valp, som man kan ge grejer till.