Här händer inte mycket

Som ni ser händer det ingenting på den här bloggen just nu. Det beror på att jag lägger ner mycket jobb på smycken inför högsäsongen (jul). Årets största marknad är redan nästa helg!!!! Hur ska jag hinna???
Om ni vill kan ni kolla in årets nyheter och lite "gamla" grejer på www.karinwold.blogspot.com. Jag antar att det kommer vara betydligt mer aktivitet på det bloggen i framtiden. Hoppas hinna med att uppdatera denna också när (om) det lugnar ner sig.

Bra- att- kunna-grejer

Jag brukar sura lite över att jag aldrig lär mig nåt nytt på jobbet. Det har varit likadant de senaste tio åren. Förutom att sopbilen (och min rygg) blivit äldre. Det finns inte så stora möjligheter att utvecklas inom yrket om man säger så. Då är det lätt att bli uttråkad.

Man kan förstås skaffa ett annat jobb, men det är ju så bekvämt att ha nära till jobbet, sluta tidigt osv.

Innan jag fick barn brukade jag fylla min fritid med lärorika saker. Kurser och sånt.

Numera går all tid åt till att ta hand om barnen, samt läsa böcker om autismspektrumstörningar. Intressant och stundtals alldeles underbart, men väldigt tröttande.

Det känns ofta som om hela livet handlar om sopkörning, bajstorkning, neuropsykologiska utbrott, och en väldans massa problemlösning. Saker som tar mycket på krafterna.

 Då kan man bli sugen på att göra något annat en liten stund. Att lära sig något nytt. Inom ett helt annat område.

Ett litet avbrott från den vanliga tillvaron så att säga.

Det hände idag. På jobbet.

Jag stannade utanför ett garage för att tömma en soptunna. Porten var öppen och i taket hängde tre döda får. Jag började prata med farbrorn som bor där, kollade på fåren och frågade lite om slakt, jakt och sånt som jag inte kan ett skit om. Han berättade glatt om vilka djur han hade skjutit under säsongen, vad dom vägde och hur mycket mat det blir av olika djur.

Jag som knappt äter något kött tyckte det var ganska spännande.

Som alltid, när någon entusiastiskt berättar om sitt intresse.   

Sedan visade han hur man ska skära för att köttet inte ska smaka kofta.

Tänk att jag lärde mig något idag. På arbetstid till och med. Man vet aldrig när man kan behöva flå ett får. Den dagen kan komma när man minst anar.

Fanny

Här kommer en bild på Fanny som jag tog för ett par år sen. Vi fotade en hel eftermiddag hemma i vardagsrummet. Sedan fixade jag bakgrunden i Elements.

Fanny fyller år idag, men måste fira sin födelsedag på sjukhuset. Jag hoppas och tror att hon blir frisk igen, och att kommande födelsedagar blir roligare.
Grattis Fanny!

Lite småpyssel

Min komplediga fredag använde jag till att pyssla lite i mitt deprimerande vardagsrum. Väggarna är gråa. Det kanske är neutralt och bra (?) men inte särskilt uppmuntrande. Inte orkar jag måla om heller. Rummet är ganska stort och vi hyr ju bara. Jag tror inte att NÅGON som kan tänkas bo här i framtiden vill ha det som jag. Det får vara grått tills vidare. Så länge kan man ju piffa upp det med lite vimplar, färglada möbler, kuddar mm.

Jag målade och tapetserade om den gamla byrån. Av små tapetbitar som blev över klippte jag lite vimplar och limmade fast på ett snöre. Nu är husets tråkigaste vägg lite roligare. Enligt min mening iallafall.

 Mina ungar har vansinnigt svårt för att slänga saker. Även sånt som är sönder eller inte kan användas till något (ens med lite fantasi). Dom har fått nya stövlar men vägrar slänga de gamla. Trots att de både är för små och läcker. Så vi planterade lite blommor i dem och hängde upp vid grinden. Det tyckte båda två var okej.

En fin present

Min snälla mamma hade lagt en påse utanför dörren. I den låg det en hummer som hon och mannen hade fiskat. Ingen dålig hummer heller. Två kilo vägde den. Sven var ganska rädd för den när den levde (och en liten stund när den var kokt). Det gick sakta men säkert över när vi alla hade "lekt" med den en stund.

Kuddar

Jag gillar ju Jesus. Men jag har inte lyckats hitta nåt tyg med honom på.  Däremot med hans morsa. Det går lika bra. Jag köpte lite billigt tyg och några påsar bollfrans. 

 Sen letade jag i sylådan och hittade några tygbitar som passade bra ihop med det nya. Lyckades få ihop några kuddöverdrag till kökssoffan också. Alltihopa för en hundring ungefär.

De enfärgade kuddarna i bakgrunden har jag inte sytt. Dom köpte jag på Indiska för flera år sedan.

Skön inställning

Jag läser en himla intressant bok just nu. "En annorlunda barndom" av Iris Johansson.
Det är en självbiografisk bok av en autistisk kvinna född på 40-talet.
Många tyckte att hon borde lämnas på en institution så att det skulle bli folk av henne.
Men då sa hennes far så här:

" Blir och blir, hon är ju som hon är och på en bondgård finns det alltid något hon kan göra, skala potatis eller så. Vi är så många här och det finns så många händer som gott och väl hinner med det som behövs och även att ta hand om henne precis som vi tar hand om andra människor som inte är helt funktionsdugliga, så hon får i vart fall stanna här. Sådana som hon kan lära oss något som vi aldrig kan få reda på genom något annat än praktiskt komma i kontakt med någon som hon. Hon gör den nyttan att hon tvingar andra att lösa sina problem och det är väl inte så dåligt. Tänk om alla soldater hade någon som Iris att ta hand om och grubbla över, då skulle det inte bli krig och då skulle det se annorlunda ut i världen".
Folk i omgivningen tyckte han var konstig men det visste de ju redan sen tidigare så det var väl bara att rycka på axlarna.

Haha, och folk som tycker JAG är konstig. Tänk att en man som tog hand om ett autistiskt barn på 50-talet hade en så härlig inställning. Jag och Iris pappa har samma åsikter om det mesta. Jag tror det är väldigt bra om dessa barn råkar födas i en sån "konstig" familj, som kan rycka på axlarna åt andra människors tyckande. Sådana barn kräver föräldrar som kan tänka utanför ramarna och inte har något emot att leva ett annorlunda liv. Jag hoppas dock att Ellen kommer kunna göra mer än att skala potatis, men om potatisskalning blir det bästa hon vet så får hon göra det.
Iris pappa behöll henne hemma och tränade henne på sitt sätt. Idag är hon författare, föreläsare och verkar leva ett bra och självständigt liv.
Jag återkommer med mer funderingar när jag har läst lite till.

Livsfarliga pingviner!

Ellen såg en orm på TV. "Den ormen är jättefarlig" sa hon. "Nej, den lille ormen är nog bara farlig om man är en liten mus. Inte för människor" sa jag. "Vet du några andra djur som är farliga?" frågade jag. "Såna pilleviner. Dom är farliga" sa Ellen. "Nej, dom äter nog bara fisk tror jag". Men Ellen hävdade att dom var livsfarliga. Jag funderade på vad hon fått det ifrån.

Sen kom jag på det.

Wallace& Gromit! I ett avsnitt har de lite svårt att få ihop ekonomin och bestämmer sig för att hyra ut ett rum.

En pingvin flyttar in. Han är minst sagt störande och dessutom kriminell.  Gromit fattar hela tiden, men Wallace är mer godtrogen och blir blåst. I slutet tar pingvinen fram en pistol och försöker skjuta Gromit. Det är ganska dramatiskt faktiskt. Kanske lite FÖR dramatiskt för en autistisk 4-åring som har svårt att skilja på lerfigurer och verklighet. Vi får kolla på Pingu istället. Han har iallafall inga vapen. Eller? Han kanske knarkar? Eller har nån skruvad sexuell läggning? Man vet aldrig med dagens barnprogram.

Det jag INTE skulle göra!

Idag gjorde jag något jag lovat mig själv att aldrig göra. Nämligen att "skylla på" Ellens diagnos när hon t.ex. flippar ur i affären. Det gör ju många ungar. Autistiska eller ej. Men jag vet att en del människor anser att dessa diagnoser egentligen inte finns. Att det bara är slappa föräldrar som vill ha något att skylla på för att de inte orkar uppfostra sina barn. Vad dessa personer inte vet är att man som förälder till sådana barn oftast lägger ner otroligt mycket tid och energi på att hjälpa dem att klara sin vardag. Och utöver det vardagliga så kanske man även lägger tid på habilitering osv.
Jag vill undvika att hamna i diskussioner eller förklara för sådana människor i sådana sammanhang. Jag vill inte heller prata över huvudet på min, faktiskt, intelligenta dotter. Men idag blev jag tvungen.
Jag åkte ensam, eller rättare sagt utan nån vuxen "medhjälpare" till stan med barnen för att köpa skor och lite kläder. Det kan vara ganska krävande, men jag vill gärna klara det så det är väl bara att öva.
Efter skoaffären, som var en utmaning i sig,  gick vi till en klädaffär. Där hittade hon genast ett par byxor som hon ville ha. Jiiippiiiii tänkte jag för just byxor är ett stort problem för henne.
Hon höll dem stenhårt och var på strålande humör. Ännu mer jippppiii!!!! Då kom en expedit som i all välmening tänkte ta byxorna från Ellen för att hon släpade dom i marken. Jag sa "det gör inget för vi ska köpa dem". "Men dom blir ju smutsiga" sa hon och började dra i dem. Jag förklarade lugnt och stilla att hon måste få hålla dem. Hon är autistisk och måste alltid hålla i något. Om man tar det ifrån henne rasar världen samman. Då måste jag bära henne härifrån så att hon inte skadar sig själv eller någon förbipasserande. Men om hon får hålla brallorna mår hon jättebra och då kan vi fortsätta shoppa lite till. "Oj, okej, jag visste inte....." sa hon. "Nej, hur ska du kunna veta det. Det syns ju inte.  Jag var bara tvungen att varna så hon inte skulle få ett anfall" sa jag.
Och så är det ju. Ellen ser helt "normal" ut. Om man bortser från att hon oftast vränger kläderna ut-och-in för att hon har så ont av sömmar, tvättlappar och annat som skaver mot huden. Det är liksom bara det, och hennes ibland något avvikande beteende som avslöjar henne. Hon ser ut som en ängel, men kan på en sekund förvandlas till ett litet monster. Världens sötaste lilla monster.

To protect and serve

Sven älskar poliser. Han leker BARA polis. Han leker med lego också förresten. legopolis. Hans dröm är att bli amerikansk polis. Den här bilden på hans pappa och New York-poliserna har han förstorad och inplastad. Han vill förstås åka polisbil också. Jag har funderat länge på hur man ska kunna ordna det. Ska man bli tvungen att ta med ungarna och begå nåt brott, så man blir hämtad? Nej, det känns inte så lockande.
En dag, på väg till affären utbrast Sven "KOLLA EN AMERIKANSK POLIIIIIISBIIIIIL!!!!"
Jag trodde han skojade, men nej då. Han hade alldeles rätt. Ännu gladare blev vi när vi fick veta att det var Svens kusins kille som ägde den.
En kväll blev han hämtad. Noga förberedd, sedan flera timmar. All polisutrustning hade han såklart med sig. Han tyckte också att jag skulle lära honom ALLT på engelska, så han kunde prata med den amerikanska polisen. Hahahahaa. Jag förklarade att det var en svensk kille som hade bilen, och det tyckte han var jättekonstigt. Sedan vinkade vi av honom och lillasyster, som såklart också ville hänga med. Jag hade det lugnt och tyst i typ en halvtimme. Och ungarna hade förmodligen sitt livs roligaste halvtimme (hittills)

"Soklan ska rivas"

Ellen bygger - och river "slottet gomorronsol"

 Sven vill hellre riva sin skola. Först tänkte han skriva "skolan är tråkig", men det var tydligen inte dramatiskt nog.

Det verkar ändå vara en ganska bra skola. När han började där för mindre än en månad sen kunde han bara skriva "SVEN" och "POLIS". Nu skriver han långa meningar. Han har t.o.m gjort ett recept på en bomb.

Pissväder

Regn. Igen. Inte ens hundarna vill ut. Det får bli levande ljus, popcorn och Fablernas Värld.

Inte fy skam det heller.

Godnatt

Nu skall jag krypa ner i sängen. Som delas med ett gäng djur. Mysigt men ganska trångt.

 Om jag blir trött på trängseln kan jag ju åtminstone vara glad att jag inte delar säng med dessa tre:

Skrattar bäst som skrattar sist

För mindre än ett år sen skrev jag att det KAN bli krig i Sverige. Ingen trodde mig. Som vanligt.  Någon månad senare sprängde en snubbe sig själv i Stockholm. Som tur var dog ingen mer än han själv........ Idag är det ubåtsjakt alldeles här utanför. Nä, det var ingen övning som jag först trodde. Det var på riktigt! Skratta ni bara.

Tavlor

Jag har snart inga lådor, askar eller möbler kvar att göra decoupage på. Därför köpte jag ett gäng billiga canvasdukar och gick loss på. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men det blir det ju aldrig.

Hur är det möjligt?

En kvart efter städning ser vardagsrummet ut så här. Varför vägrar barn att leka i t.ex. lekrum? Antagligen för att mamma är flera meter bort då, och inte kan passa upp dem hela tiden. 

Friiiiiheeeeeeeet

Jag fick mig en liten funderare i helgen. Faktiskt. Jag var inne på en av mina favoritbloggar, följde en länk till en annan blogg och vidare därifrån o.s.v. Tyvärr vet jag inte hur man länkar. Alla bloggare skriver här i nån snygg färg, så kan man klicka där och komma rätt, men det kan inte jag. Så jag får istället berätta vad det handlade om. Ämnet var könshår. Det var mängder av svenska tjejer som inte kände sig fria i ett land där man tvingas raka sig för att passa in.  

Det jag funderade på är vem som tvingar dem. Hur går tvånget till? Kan man inte bara välja en frisyr man gillar? Kanske ändra frisyr då och då?

De ville inte alls vara med på det och försöka uppnå något onaturligt ideal.

Som om det vore typiskt för Sverige / Västvärlden.

De här tjejerna måste inte ha plattan i läppen hela tiden, men gifta kvinnor förväntas ha det när de serverar mat till sina män. Samt vid högtider som bröllop och slagsmål.

Jag undrar vad tjejerna från denna kultur har för åsikter om intimrakning?  Om det ens skulle vara möjligt att böja huvudet framåt och få till en "landningsbana" om de så önskade? Jag tar mig friheten att gissa att detta inte är deras största problem.

Nää, Jag känner mig väldigt tacksam och fri faktiskt.  Onaturliga ideal finns och har nog alltid funnits lite varstans. Ibland vill jag vara med. Ibland inte. Man kan faktiskt välja själv.

Man kan odla en riktig 70-talsbuske. Om man vill.

Eller också kan man skita i det.

Okej, jag erkänner. På översta bilden har jag fuskat med löshår, för jag har inte förutsättningar för den tidens ideal.

Den understa är inte ens min. Jag snodde den på nätet. Men jag kan skaffa en sån. Om jag vill.

Hoppsan, sista bilden fick visst inte vara med längre. För er som inte fick glädjen att se den kan jag berätta att den föreställde en välansad muff dekorerad med en fin liten firre. Den lurviga fick dock vara kvar. Sverige kanske inte är så fritt trots allt. Fiskar får tydligen diskrimineras hur som helst. 

Det känns bra att sommaren är slut. Hösten är så fin. (Precis som gubben på bilden.) Denna bild tog jag för ett par år sen, så håret är väl lite längre nu. Annars är han sig lik. Jag tyckte denna bilden passade bra i dag, när jag är i begravningsstämning.

Decoupage

Jag älskar fina servetter. Jag har en hel låda full. Jag är så rädd om dem att jag knappt vill torka mig med dem. Jag dukar med de fulaste och sparar de finaste.  Men nu har jag äntligen köpt en flaska decoupagelim. Jag gör decoupage på allt möjligt.

En minibyrå.

Köksstolar

 Soffbord

 Och en liten tavla. Tänkte att tavlor kan vara trevliga presenter. Om man skulle få för sig att gå på kalas eller nåt.

Loppisfynd

Jag och Sven har varit på Röda Korsets loppis. Sven köpte en bok för 2 kr. Jag köpet en duk och en gardin för 5 kr styck! Men det skall inte vara duk och gardin så länge till. Det ska bli en sittpuff. Tror jag. Det kan ju sluta hur som helst. Men vad gör det för 10 spänn liksom.

Jo, jag lever fortfarande.................typ.

Jag tänkte blåsa liv i den här gamla bloggen igen. Det har varit stendött i nästan ett halvår av olika anledningar.
Jag har varit väldigt trött och på väldigt dåligt humör och har inte haft lust att förpesta cyberrymden genom att bara skriva en massa skit. Jag har helt enkelt inte haft ork eller inspiration att glädja någon. Inte ens mig själv. Men nu tänkte jag ändra på den saken. Jag är nämligen av den uppfattningen att man inte bara skrattar för att man är glad, utan att man faktiskt blir glad av att skratta. Man kanske måste utsätta sig för lite roligheter. Dom kommer ju inte knackar på dörren om man säger så.
Och jag brukar som bekant vara den som skrattar mest åt mina skämt, så jag kanske blir gladare av att läsa min egen blogg. Det kan iallafall vara värt ett försök.
Det blir nog en ny inriktning på bloggen också. Jag kommer förutom att skriva om sopor dessutom visa mer bilder på mina kreativa projekt och även dela med mig av mitt liv som mamma till "Rymdblomman". Min underbara, vackra, skogstokiga dotter som fått diagnosen autism.   

Grattis Kelly!

Igår firade vi världens sötaste Amstaff som fyllde 8 år. Då hade vi såklart kalas. Eller nja.....människorna åt lite glass i köket och vovvarna åt hundtårta i olika rum för att inte ryka ihop. Så god mat är det inte ofta dom får. Det var tårtbotten bestående av polarkaka. Fyllningen var mjukost, skinka och leverpastej. Ovanpå var det små blommor av leverpastej och torrfoder. Någon present blev det inte i år. Hon har allt hon kan tänkas behöva (och lite till), så det fick räcka med tårtan. Hon bryr sig ändå inte om leksakerna vi ger henne. Fast barnen vill alltid köpa grejer till dom när vi är i djuraffären. Hundarnas låda är ganska full nu. Tur att min jobbarkompis har köpt en underbar liten valp, som man kan ge grejer till. 

Kli-och-spy-vecka..........Igen.

Då har vi haft ytterligare en sån där vecka. När ett barn kliar halvt ihjäl sig, och det andra barnet spyr. Fast tvärtom denna gången då. Dom har väl smittat varandra. Fast denna veckan var lite bättre, tror jag. Eftersom jag lyckats dressera det största barnet att spy i en spann. Det blir ca 10 maskiner mindre tvätt då. Vad har vi gjort då? Läst böcker, sorterat lego, byggt lego, byggt med klossar, ritat, klippt och klistrat, bakat muffins (när han som spytt suttit i karantän i 48 timmar), kollat "Lotta åker på utflykt" ca 20 gånger. Medan dom har kollat på film har jag rensat ur ALLA lådor och skåp. Jag fyllde 2 sopsäckar med rent skräp, lika mycket skall till second hand och vänner. Vilken befrielse. Bara förrådet kvar. JIPPI!!!............eller inte.

Ett högt torn av DUPLO. 

Prydligt skåp. Allt vi aldrig använde skänktes bort.

 Skafferiet är nästan tomt. Slängde mat som det stod 2007 på. Vi flyttade hit 2008. Tog alltså med oss gammal mat. Skumt.

Vi hann snygga till myshörnan också, med ljusslinga och grejer. Här sover jag ibland. När jag inte sover i vardagsrummet.......... Bredvid moppen.

Säga nej och be om hjälp.

"Du måste lära dig att be om hjälp. Och att säga nej ibland". Hur många gånger har man fått dessa "goda" råd? Från välmenande medmänniskor, terapeuter, tidningar, böcker osv osv.
Men hur tänker dom då? Ska man säga nej till nån som kanske äntligen tagit mod till sig och ber om hjälp. Eller ska man själv be om hjälp och utnyttja nån stackare som inte lärt sig säga nej? Har dom tänkt så långt. Det kanske dom har. Man kanske bara måste rädda sig själv och skita i andra. Men varför är vi så stressade och utslitna att vi ens måste tänka på detta. Varför är det (statistiskt) värre för oss tjejer/kvinnor i det som amerikanerna kallar "feministdiktaturen Sverige". Jag har mina teorier. Återkommer med detta i ett annat inlägg. När jag har tid. Måste bara få hjälp med lite grejer först. Jag glömde en grej förresten. Man ska "sänka kraven" också. Alltså kan nästa inlägg dröja. Eller så blir det stökigt hemma. Eller mina barn börjar lukta skit. Eller mina hundar blir understimulerade och tuggar sönder inredningen,  det blir ännu stökigare.....osv osv. Ska fila lite på inlägget i huvudet samtidigt som jag kör klart dagens sopor och funderar på vad jag ska säga på lönesamtalet. Ge er till tåls bara...... Det kommer........

Torsdagsutflykt

En vecka hemma med två sjuka barn kan få vem som helst att klättra på väggarna. Både föräldrar och barnen själva. Så idag var vi tvugna att hitta på något utanför huset, men någonstans där det inte fanns människor att smitta. Typ i våran minibuss. Vi köpte med oss lite thai-mat och åkte till ett ställe med fin utsikt. Så kröp vi in där bak bland en massa kuddar och filtar och käkade kyckling, vårrullar och drack cola och fanta fast det inte var helg. Sen läste vi böcker och lekte lite. Efter ca en timme utanför huset var vi ganska nöjda och åkte hem igen. 

Pippi var också med såklart

..........och King (av tyg)

En frisyr, tack!

OBS! Fotografen är 5 år!

Jag har för första gången på 3 år lyckats spara ihop tillräckligt med hår för att göra någon slags frisyr. Det är 100% riktigt hår. Inget fastklistrat/tejpat/flätat eller något sånt. Inte så värst mycket hår kanske, men det är mitt alldeles egna iallafall.

Guldkant på vabdagen

Sjuka barn är inte kul. Speciellt inte när dom har olika sjukdomar som liksom smittar fram och tillbaka. Just nu är den ena prickig och den andra spyr. Idag har vi läst "Bajsplutten" ca 100 gånger och kollat på film. Vi har även byggt bilar och flygplan av duplo. Jag funderar seriöst på att försöka få flygplanet att lyfta och dra på semester. Men man får väl bara göra det bästa av situationen.
När man är sjuk får man äta vad man vill. Bara man får i sig något. Det gäller även vårdaren. Till efterrätt åt jag tre kulor glass. Eller rättare sagt tre kulor hallonsorbet gjorda med ett sånt där kuljärn för smör. Kolla vad gott det ser ut. Som sommar. Ungarna fick sån där sliskig Billy-pizza. Den tog jag ingen bild på. Då skulle nog jag också spy. En sån motsvarar nog flera dagsbehov av allting, men dom har en del att ta igen så det är nog bara bra. Kanske.

Läggdags hos familjen W.

Ibland är det inte roligt att vara 5 år och gå och lägga sig. Jobbiga funderingar brukar dyka upp när man ska sova. Speciellt om klockan är jättemycket, man är övertrött och bara vill gråta en skvätt i mammas famn. Till en början var jag helt med på noterna. Då sa han " Jag längtar efter Karin K. Kommer hon aldrig tillbaka?" Det är hans underbara dagmamma som varit bortrest i två veckor, så han hade min fulla sympati. Sen kom ytterligare en förklaring till varför han var ledsen "Jag har bara druckit vatten idag. Ingen mjölk, så mitt skelett är så dåligt så dåligt. Jag kommer aldrig kunna gå mer. Uuuäääähhhuuuuuäääähhh!!!!"
Nu börjar jag få liiite svårt att hålla mig för skratt, men kramar honom och säger att han kan få ett glas mjölk när han vaknar, så kommer skelettet funka finfint. Då tar sig 3- åringen ton. "Va ää de gubben? Ä de begwavning?" Hon har ingen erfarenhet av begravningar, men har sett ett barnprogram där dom begravde en krossad snigel. Nu får jag anstränga mig ordentligt för att inte skratta ihjäl mig. Då kommer nästa grej "Morfar blev så sjuk på Gran Canaria. Stackars Morfar. Uuuuäääääähhhhh......uuuäääähhhhh!!!!!!" Jag försökte förklara att han mår mycket bättre och att han kanske kan komma hit en sväng imorgon. "Nä det går inte. För han har bara såna där fluffiga tofflor med Nalle Puh på och man får inte gå ut med dom. Han kommer aldrig komma hit igen" snyft snyft............Bara att svälja asgarvet, klappa pannan och vänta. Till slut somnade båda två. Lillasyster med armen runt storebror. Är så tacksam att jag fick två.

En fräääääsch sallad till

Sitter här och letar recept på nätet. Eftersom jag kör på den slanka linjen så blir det oftast recept som ska serveras med grönsaker. Men varför står det alltid att salladen ska vara fräsch? Som om man skulle hacka ner lite rutten ruccola. Det står aldrig t.ex. 100 g fräsch torskfilé. Det kan man ju iofs räkna ut själv, att härsken torsk inte är så bra. Men varför tar receptmakarna förgivet att man skulle äta ofräsch sallad?

Veckans kreativa projekt

En gammal hurts som grundmålades vit. Stommen målades i en rosa-lila färg och lådorna kläddes med fina servetter och lackades x antal gånger. Hundkudden syddes av en stuvbit. Sen strök jag fast ett fototryck med bild på King som valp, utskrivet på T-shirt-transferark ( eller vad det nu heter).

Sammanfattning av veckan

Detta har varit en ovanligt hektisk vecka. En vanlig men samtidigt ovanlig vecka. Förutom att jobba 40 timmar som vanligt så har jag varit på en jätteintressant kurs i "hälsofrämjande arbetsmijlöarbete", städat (nästan) hela huset inför ett tidningsreportage, gjort färdigt flera kreativa projekt inför samma reportage, ringt runt och försökt hitta ägaren till en katt som blev påkörd utanför jobbet, gett sonen en snabbkurs i Sveriges kungahus samt vett och etikett inför besök av Kronprinsessan Victoria (som han fick skaka hand med och lämna sin teckning till). Den föreställde " Den tjocka polisen med liiiten mustasch i Nu blåser vi snuten" . Hon tyckte den var jättefin. Och ikväll ska barnen ha pyjamasparty för några dagiskompisar. Jag föreslog att vi skulle göra en popcorngirlang. 5- åringen sa " jag har en bättre ide. Alla barn ska få ett halsband med popcorn och godis på". Bra ide tyckte jag. Och lovade det. Ingen brist på sysselsättning iallafall.
Men jag tackar Gud att jag är en alldeles vanlig sopgubbe i Sverige och inte kärnkraftsingenjör i Japan.

ÅÅåååååååååhh vad jag unnar mig...............att inte unna mig ett skit.

" Men unnar du dig INGENTING, människa?". Den frågan får jag minst ett par gånger i veckan. Jag HATAR uttrycket "unna sig". Fast jag inte riktigt vet betydelsen av det. Betyder det att man gjort sig förtjänt av att trycka in en chokladbit eller köpa nån ny grej. Eller betyder det att man gör det ändå, fast det ger dåligt samvete (som man då försöker komma undan med att man måste unna sig). Har du någonsin hört någon av manligt kön unna sig nåt? Det har aldrig jag. Det är nog en kvinnlig företeelse. Gubbarna gör det dom vill och kallar det inte för något speciellt.
Tillbaka till mig själv. Allt jag "unnar mig" sätter sig på MIN röv. Eller belastar MITT konto.
Så varje gång jag får en impuls att stoppa in nåt i kakhålet eller köpa någon grej, tänker jag: Behöver jag det här? Känner jag mig OK med konsekvenserna? Mår jag bättre/ blir lyckligare? Om svaret är JA, så är det bara att göra det. Om svaret är NEJ så är det ju ingen förlust. Andra människor har dock större problem med att jag säger nej. "Men du ÄR redan smal. Du kan väl ta en bit tårta iallafall". Varför är jag ( åtminstone ganska) smal? Bra gener? Tur? Nej tyvärr inte. Jag har provat på att vara  tjock, men jag trivdes inte med det. Jag tappade orken alldeles fullständigt. När jag tillbringade en hel helg med tjejgänget och deras goda mat vägde jag 1,5 kg mer när jag kom hem. Så jag har väl inte bättre gener än resten av gänget. Ett annat problem är att om man tar tag i sitt liv när man bara är LITE tjock så är man löjlig. Eller möjligtvis offer för ett sjukt ideal. Är man däremot rejält överviktig och gör samma sak så är man sååååå duktig. Ungefär som om man har slutat knarka. Då är man mycket duktigare än om man aldrig börjar. Sen fattar jag inte riktigt det sjuka i att vara smal och vältränad. Övervikt kan däremot leda till hjärtinfarkt, diabetes, benskörhet, flera typer av cancer osv osv.
BMI under 18 kan också vara ohälsosamt, men ytters få människor i vårt land är så smala.
"Det verkar tråkigt att leva så", får jag ofta höra. Men jag gillar ju att leva och vill få ut så mycket av livet och mig själv som möjligt. Det handlar inte om att vara modellsmal. Det vore nog en omöjlighet (och t.o.m en oviktighet) när man är 35 och har burit på två jättebebisar. Det handlar om att trivas med sig själv och må bra. Jag vill ge mina barn bra matvanor utan att det behöver handla om utseende. En balansgång som är skitsvår. Jag tror iofs att risken för ätstörningar är större om man låter barnen kolla på MTV, bläddra i skönhetstidningar osv. Inget sånt finns hemma hos oss.

Min vackra blonda dotter.

Min 3-åring kom springande och skrek: " Titta på spegeln vad fin jag är!!!!".

Kåta Gun?

Precis när jag kom innanför dörren ringde det. Jag sprang som en gasell och svarade flåsande. I andra änden hör jag en skånsk röst.  Jag var ganska säker på att det var den där Gun i Kvarteret Skatan. Jag såg framför mig hur hon låg i sin fåtölj iklädd leopard och smekte sin ormbunke. Jag fick kortslutning i hjärnan och hörde plötsligt mig själv beställa en dinosauriebok med tillhörande cd och ett spel för hela familjen. Tur att barnbidraget kommer ungefär samtidigt som paketet. Varför gör jag alltid så?