Att jämföra sig med andra.........

Jag tänker ofta att man inte ska jämföra sig med andra. Man vet ju inte hur andra har det. Egentligen.
Hur stora någon annans problem är kan ju bara den personen avgöra. Det är många olika omständigheter som bidrar. Både hur man har det och hur man tar det. Ibland får jag mig en tankeställare. Det är nyttigt. Det kan räcka att jag krachlandar vid datorn för att bara slösurfa och rensa hjärnan lite. Och så hamnar jag på någon blogg som får mig att fundera över min egen situation.
En av favoriterna är  www.bomsickabomblog.blogspot.com  . När jag tittar in hos denna familj (och även andra) tänker jag att jag ALDRIG ska klaga. Det gör jag nog inte så ofta, men ändå. Det hjälper kanske inte mot min egen trötthet att tänka på dem som har det tuffare, men man ställer saker i relation till varandra.

Jag tänker ibland på en sak jag läste i en föräldratidning. Jag vet inte var den är så jag kan inte citera rakt av.
Det var "månadens brev" har jag för mig. En mamma skrev om hur tufft de hade det. De skulle lära sin 8 månader gamla bebis att somna ensam i egen säng. Som om det inte vore nog blev de förkylda också.
Redaktionen förstod hur jobbigt det måste vara och lovade att skicka ett Muminbäddset som plåster på såren.
Jag blev nästan full i skratt. Jag har ett barn som blir 8 år (inte månader) iår. Jag måste fortfarande ligga bredvid honom (ganska länge) om han ska somna. Båda barnen vaknar fortfarande på nätterna. Förra veckan var ett barn uppe fyra timmar på natten.  Lyckligtvis är det inte så varje natt längre. Vi har åkommor som är betydligt värre än förkylning. Alltid. Alltså resten av livet. Hur många Muminbäddset kan jag få?
Det vore snyggt i våningssängen där jag sover. Folk ser helt uppgivna ut om jag nämner detta. Jag tycker inte att detta är ett stort problem. Det är ett ickeproblem om man jämför med mycket annat. Vi sover ju mycket bättre på detta sätt. Man kan t.o.m. höra saker som att "det är väl inget äktenskap om man sover i olika rum". Jag tycker iofs att man vårdar sina relationer bäst när man är vaken. Kan inte se hur äktenskapet skulle bli bättre av att man snarkar och fiser under samma täcke.
Nu spårade det ut lite från det inlägget skulle handla om. Att jämföra. De som har "vanliga" familjer. Alltså där alla är friska, där båda föräldrarna kan jobba utan ständiga avbrott för sjukhusvistelser, habiliteringsbesök osv. osv. Familjer som kan ta med alla barnen på bio eller Liseberg, och kanske även på semester, ta hem gäster i stort sett när man vill,  man kan lämna barnen till släktingar och ha en vuxenhelg osv. Sånt som "normala" familjer kan. Som många ser som en självklarhet. Kort sagt en hanterbar vardag, ladda batterierna på helgerna och ägna sig åt ett och annat nöje. Dessa personer kan ibland se sånt som tillhör livet, typ en släng av halsfluss, dåligt semesterväder, ingen millimeterrättvisa i hushållsarbetet eller vad som helst som en riktig kris. Det är det förstås med deras referensramar. Deras problem är ju verkliga för dem, men ibland hör jag klagomål som nästan är skrattretande. Ilandsproblem som är riktigt löjliga.Vi tycker väl helt enkelt att olika saker är viktiga. Eller jobbiga. Så vi kanske BÖR jämföra iallafall. För att få lite perspektiv. Vad tycker ni? Kan man jämföra? Kan man mäta svårigheter och lättheter?

.............och som vanligt lyckas jag inte med länkningen :( Ni får helt enkelt skriva in adressen om ni är intresserade.