Då var vi tillbaka i den så kallade vardagen. Jag undrar ständigt när vårt normala liv ska börja. Har insett att det nog aldrig gör det. Det är såhär livet är och jag får bara gilla läget. Jag är ganska bra å det ändå. Bra på att acceptera och göra det bästa av det jag fått. Ibland känns det dock som att jag inte riktigt räcker till.
Jag är trött nu. Benen känns som gelé. Armarna lyder inte. Mitt huvud värker och jag vill sova. Jag tänkte gå och lägga mig igen, när barnen åkt till skolan och förskolan. Men då spydde Ellen. Hon som bestämt sig för att vara Emil idag. Hon spydde ner hela Emilskjortan och konstaterade "jag har ätit dåliga körsbär". Jag får väl gå ut och titta till den fulla grisen och samla ihop de döda hönsen. Eller iallafall samla ihop de nerspydda kläderna, soffkuddarna, handdukarna och vara tacksam för att jag slipper ta tvättbrädan med mig till bäcken och skrubba allt i iskallt vatten. Vi har det ganska bra ändå. Typ. Men jag önskar att jag hade en Lina och en Alfred. T.o.m. en Krösamaja skulle jag kunna stå ut med nu.
Älskade Karin. Kan varken erbjuda dig Linor, Alfredor, eller Krösamajor, men du kan få några hjärtor
SvaraRadera♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Fina du! Jag känner så väl igen mig i det där, att känna att man får gå och samla ihop de döda hönsen när Emilleken blir till magsjuka, fast här har det mer varit Bamse och Lille skutt och Petson och Findus. Den där humorn som ändå mitt i eländet kan få en att dra lite på munnen kan ju rädda en vissa dagar. Stor kram!!!!
SvaraRaderaTänk att jag tänker ofta på dig! Stor kram!
SvaraRadera