Det känns bra att sommaren är slut. Hösten är så fin. (Precis som gubben på bilden.) Denna bild tog jag för ett par år sen, så håret är väl lite längre nu. Annars är han sig lik. Jag tyckte denna bilden passade bra i dag, när jag är i begravningsstämning.

Decoupage

Jag älskar fina servetter. Jag har en hel låda full. Jag är så rädd om dem att jag knappt vill torka mig med dem. Jag dukar med de fulaste och sparar de finaste.  Men nu har jag äntligen köpt en flaska decoupagelim. Jag gör decoupage på allt möjligt.

En minibyrå.

Köksstolar

 Soffbord

 Och en liten tavla. Tänkte att tavlor kan vara trevliga presenter. Om man skulle få för sig att gå på kalas eller nåt.

Loppisfynd

Jag och Sven har varit på Röda Korsets loppis. Sven köpte en bok för 2 kr. Jag köpet en duk och en gardin för 5 kr styck! Men det skall inte vara duk och gardin så länge till. Det ska bli en sittpuff. Tror jag. Det kan ju sluta hur som helst. Men vad gör det för 10 spänn liksom.

Jo, jag lever fortfarande.................typ.

Jag tänkte blåsa liv i den här gamla bloggen igen. Det har varit stendött i nästan ett halvår av olika anledningar.
Jag har varit väldigt trött och på väldigt dåligt humör och har inte haft lust att förpesta cyberrymden genom att bara skriva en massa skit. Jag har helt enkelt inte haft ork eller inspiration att glädja någon. Inte ens mig själv. Men nu tänkte jag ändra på den saken. Jag är nämligen av den uppfattningen att man inte bara skrattar för att man är glad, utan att man faktiskt blir glad av att skratta. Man kanske måste utsätta sig för lite roligheter. Dom kommer ju inte knackar på dörren om man säger så.
Och jag brukar som bekant vara den som skrattar mest åt mina skämt, så jag kanske blir gladare av att läsa min egen blogg. Det kan iallafall vara värt ett försök.
Det blir nog en ny inriktning på bloggen också. Jag kommer förutom att skriva om sopor dessutom visa mer bilder på mina kreativa projekt och även dela med mig av mitt liv som mamma till "Rymdblomman". Min underbara, vackra, skogstokiga dotter som fått diagnosen autism.   

Grattis Kelly!

Igår firade vi världens sötaste Amstaff som fyllde 8 år. Då hade vi såklart kalas. Eller nja.....människorna åt lite glass i köket och vovvarna åt hundtårta i olika rum för att inte ryka ihop. Så god mat är det inte ofta dom får. Det var tårtbotten bestående av polarkaka. Fyllningen var mjukost, skinka och leverpastej. Ovanpå var det små blommor av leverpastej och torrfoder. Någon present blev det inte i år. Hon har allt hon kan tänkas behöva (och lite till), så det fick räcka med tårtan. Hon bryr sig ändå inte om leksakerna vi ger henne. Fast barnen vill alltid köpa grejer till dom när vi är i djuraffären. Hundarnas låda är ganska full nu. Tur att min jobbarkompis har köpt en underbar liten valp, som man kan ge grejer till. 

Kli-och-spy-vecka..........Igen.

Då har vi haft ytterligare en sån där vecka. När ett barn kliar halvt ihjäl sig, och det andra barnet spyr. Fast tvärtom denna gången då. Dom har väl smittat varandra. Fast denna veckan var lite bättre, tror jag. Eftersom jag lyckats dressera det största barnet att spy i en spann. Det blir ca 10 maskiner mindre tvätt då. Vad har vi gjort då? Läst böcker, sorterat lego, byggt lego, byggt med klossar, ritat, klippt och klistrat, bakat muffins (när han som spytt suttit i karantän i 48 timmar), kollat "Lotta åker på utflykt" ca 20 gånger. Medan dom har kollat på film har jag rensat ur ALLA lådor och skåp. Jag fyllde 2 sopsäckar med rent skräp, lika mycket skall till second hand och vänner. Vilken befrielse. Bara förrådet kvar. JIPPI!!!............eller inte.

Ett högt torn av DUPLO. 

Prydligt skåp. Allt vi aldrig använde skänktes bort.

 Skafferiet är nästan tomt. Slängde mat som det stod 2007 på. Vi flyttade hit 2008. Tog alltså med oss gammal mat. Skumt.

Vi hann snygga till myshörnan också, med ljusslinga och grejer. Här sover jag ibland. När jag inte sover i vardagsrummet.......... Bredvid moppen.

Säga nej och be om hjälp.

"Du måste lära dig att be om hjälp. Och att säga nej ibland". Hur många gånger har man fått dessa "goda" råd? Från välmenande medmänniskor, terapeuter, tidningar, böcker osv osv.
Men hur tänker dom då? Ska man säga nej till nån som kanske äntligen tagit mod till sig och ber om hjälp. Eller ska man själv be om hjälp och utnyttja nån stackare som inte lärt sig säga nej? Har dom tänkt så långt. Det kanske dom har. Man kanske bara måste rädda sig själv och skita i andra. Men varför är vi så stressade och utslitna att vi ens måste tänka på detta. Varför är det (statistiskt) värre för oss tjejer/kvinnor i det som amerikanerna kallar "feministdiktaturen Sverige". Jag har mina teorier. Återkommer med detta i ett annat inlägg. När jag har tid. Måste bara få hjälp med lite grejer först. Jag glömde en grej förresten. Man ska "sänka kraven" också. Alltså kan nästa inlägg dröja. Eller så blir det stökigt hemma. Eller mina barn börjar lukta skit. Eller mina hundar blir understimulerade och tuggar sönder inredningen,  det blir ännu stökigare.....osv osv. Ska fila lite på inlägget i huvudet samtidigt som jag kör klart dagens sopor och funderar på vad jag ska säga på lönesamtalet. Ge er till tåls bara...... Det kommer........