Idag gjorde jag något jag lovat mig själv att aldrig göra. Nämligen att "skylla på" Ellens diagnos när hon t.ex. flippar ur i affären. Det gör ju många ungar. Autistiska eller ej. Men jag vet att en del människor anser att dessa diagnoser egentligen inte finns. Att det bara är slappa föräldrar som vill ha något att skylla på för att de inte orkar uppfostra sina barn. Vad dessa personer inte vet är att man som förälder till sådana barn oftast lägger ner otroligt mycket tid och energi på att hjälpa dem att klara sin vardag. Och utöver det vardagliga så kanske man även lägger tid på habilitering osv.
Jag vill undvika att hamna i diskussioner eller förklara för sådana människor i sådana sammanhang. Jag vill inte heller prata över huvudet på min, faktiskt, intelligenta dotter. Men idag blev jag tvungen.
Jag åkte ensam, eller rättare sagt utan nån vuxen "medhjälpare" till stan med barnen för att köpa skor och lite kläder. Det kan vara ganska krävande, men jag vill gärna klara det så det är väl bara att öva.
Efter skoaffären, som var en utmaning i sig, gick vi till en klädaffär. Där hittade hon genast ett par byxor som hon ville ha. Jiiippiiiii tänkte jag för just byxor är ett stort problem för henne.
Hon höll dem stenhårt och var på strålande humör. Ännu mer jippppiii!!!! Då kom en expedit som i all välmening tänkte ta byxorna från Ellen för att hon släpade dom i marken. Jag sa "det gör inget för vi ska köpa dem". "Men dom blir ju smutsiga" sa hon och började dra i dem. Jag förklarade lugnt och stilla att hon måste få hålla dem. Hon är autistisk och måste alltid hålla i något. Om man tar det ifrån henne rasar världen samman. Då måste jag bära henne härifrån så att hon inte skadar sig själv eller någon förbipasserande. Men om hon får hålla brallorna mår hon jättebra och då kan vi fortsätta shoppa lite till. "Oj, okej, jag visste inte....." sa hon. "Nej, hur ska du kunna veta det. Det syns ju inte. Jag var bara tvungen att varna så hon inte skulle få ett anfall" sa jag.
Och så är det ju. Ellen ser helt "normal" ut. Om man bortser från att hon oftast vränger kläderna ut-och-in för att hon har så ont av sömmar, tvättlappar och annat som skaver mot huden. Det är liksom bara det, och hennes ibland något avvikande beteende som avslöjar henne. Hon ser ut som en ängel, men kan på en sekund förvandlas till ett litet monster. Världens sötaste lilla monster.
Som "bonusförälder" till ett barn med ADHD så har jag på nära håll sett hur föräldrarna "gömmer" sig bakom diagnosen o är glad att du inte är så trångsynt, men i många fall kan det däremot vara en förklaring
SvaraRaderaIntressant läsning förresten...
SvaraRaderaDet här är vansinnigt intressant för mig. Vi har nämligen aldrig haft eller ställt någon diagnos. Vi upptäckte bara tidigt att jaha, nr tre är inte skapt på samma sätt som nummer ett och nummer två. Vi lärde oss sakteliga att leva med och underlätta för oss och honom och åren har gått. Det syns inte utanpå, det märks aldrig egentligen, men det smärtar när folk tror att han är otrevlig eller dåligt uppfostrad för att han inte är öppen och kontaktskapande som andra tonåringar. Han hälsar aldrig på okända och undviker kontakt med de flesta. För det vill han inte vara ensam, men han klarar inte det vanliga sociala spelet kring umgänge och måste veta lite i förväg hur spelreglerna är. Då går det bra. Avviker det för mycket drar han sig undan. Han lär sig dock nya situationer eftersom. Vi toklar världen åt honom. OFta ofta tror han att människor menar illa om de skojar, och kritik kan han inte ta. Inte på något sätt. Då blir det krig. När han blir arg är det inte en västanfläkt utan en orkan som håller i sig. Så man försöker verkligen sopa banan...
SvaraRaderaMen det är världens finaste människa där bakom allt krångligt. Snäll, empatisk och med ett stort hjärta.
Först för något år sen då skolan började larma att det inte längre funkade med ämnena, som blir mer och mer abstrakta och mer och mer krävande, fick vi börja diskutera och läsa in oss på vad som egentligen felade honom. Då när vi gissade på en diagnos (ASpbergers) hände något intressant med oss. Vi började problematisera honom. Analysera. Se att allt vi läst stämde. Före var det bara hans personlighet, nu blev det plötsligt en diagnos som stämde in och vi nickade och tänkte jo, men det där stämmer och det där stämmer. OCh plötsligt blev allt svårare.
Så ja, man gömmer sig bakom diagnosen om man inte tänker efter. Jag försöker att låta bli att ta rätt på så mycket för vi vet redan hur han ska reagera och vilka svårigheter han ställs inför. Det blir inte bättre av att läsa på...!!!
Det här är intressant. Mycket. Hon verkar fin Ellen! :) Kram P med tapetpassion du vet.