måndag 18 februari 2013

Det osynliga barnet

Ellens nya favoritfilm är "Mumintrollet och det osynliga barnet". Jag tycker också den är bra.
Barnet har bott hos en tant som inte tycker om henne. Hon har tagit hand om henne för att hon tyckte det var hennes plikt. Tanten är inte stygg eller arg, bara iskall ock ironisk. Till slut började ungen blekna i konturerna för att till sist bli helt osynlig. Hon kommer till den snälla muminfamiljen för att de ska göra henne synlig igen. Det lyckas de såklart med, även om det tar tid.
Jag tror att det är lite så på riktigt också. Jag tror att många barn har bleknat i konturerna. Även om det inte syns. I morse skrek jag på Ellen. Det gör jag nästan aldrig. Jag får ta emot både sparkar och slag ibland. Ofta skriker hon så högt att det känns som om mitt huvud ska sprängas. Jag tar ett djupt andetag och räknar till tre. Det hjälper aldrig att bli arg tillbaka. Det vet jag, men vid enstaka tillfällen brister det liksom. Det blir mer än jag orkar ta. Så i morse skällde jag tillbaka. Det gjorde ju inte henne gladare alls. Inte mig heller. Så jag tog några djupa andetag. IGEN. Sedan började vi om från början. Var gick det snett? Vi backade många steg och jag visste att både hon och brorsan skulle komma för sent till morgonomsorgen. Det gjorde mig först stressad, sen tänkte jag att ingen dör och att en kan äta frukost hemma, en kan äta i bilen och jag kan göra det någon annan gång. Huvudsaken är att vi blir bästa kompisar igen och att hon inte börjar blekna i konturerna. Det ska nog mycket till innan just det barnet blir osynligt, men dumt att ta risken liksom.
Hoppas på en bra dag trots en dålig start. Ikväll blir det Mumintrollet igen. Nerbäddade bland de hundra kuddarna som vanligt. Igår undrade hon vem av mumintrollen jag är. Hon bestämde att jag är Muminmamman, hon är Snorkfröken, Sven får vara Mumin och Nestor (den gamle boxern) kan vara Sniff. Men vem ska vara det osynliga barnet? Jag sa att inte visste. Jag känner ingen som är osynlig."Jo jag veeet" sa Ellen. "Din farmor Hjördis. Vi pratar ju om henne hela tiden, hon heter ju Hjördis, men jag har ALDRIG sett henne". Smart ide! Tyvärr kan vi inte göra henne synlig igen, men det är ändå kul att hon får vara med i vår lek tänkte jag.

3 kommentarer:

  1. Jag tycker att du skriver så fantastiskt bra Karin! Och du är en så klok och insiktsfull mamma! När jag jobbade som lärare på Barn- och fritidsprogrammets gymnasieprogram använde jag mig av just Det osynliga barnet i min undervisning. Vi läste den tillsammans och diskuterade. Du har verkligen många utmaningar i din vardag och det är verkligen inte konstigt att du tappar humöret ibland. Det vore konstigt annars. Men jag tror inte att du tappar fotfästet för det. Du tar dina djupa andetag och börjar om och du ser dina barn så att de får ha kvar sina konturer. Kram!!!

    SvaraRadera
  2. Blir så glad att just Du tycker att jag skriver bra. Mina lärare förstod sig aldrig på mina skriverier. Så mina skrivardrömmar blev liksom körda i botten och vaknade inte till liv igen förrän sådär 20 år senare. Men bättre sent än aldrig tänker jag och funderar på om jag ska bli författare när barnen flyttar hemifrån om typ 40 år ;)
    Bra bok att diskutera runt tycker jag. Önskar att jag haft dig som lärare istället. Kram!

    SvaraRadera