fredag 11 januari 2013

Fakta vs födom

Mitt förra inlägg handlade lite om kränkningar. Jag gjorde skillnad på kränkningar som är menade som kränkningar och kränkningar "av misstag", alltså pga okunskap, där man inte menat att göra någon illa.

Jag kan komma med några exempel på detta. Det första jag tänker på är ADHD-debatten. Just ADHD är inte vårt huvudproblem. Det är liksom värre än så, även om det skulle vara illa nog. Det är "bara" en liten tilläggsdiagnos hos ett av våra barn som även har autism. Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Autism, ADHD, personlighet eller att vi inte varit tillräckligt duktiga på att lösa ett speciellt problem. Jag tycker ändå jag har tillräcklig erfarenhet för att uttala mig om detta. Jag har åsikter och teorier, men är ödmjuk. Det jag tänker är inte nödvändigtvis en sanning eller vetenskapligt bevisat, bara funderingar baserade på egna erfarenheter.
Det finns däremot människor, (ganska uppenbart) utan egen erfarenhet som uttalar sig väldigt tvärsäkert. Eller t.o.m skriver insändare. Jag kan erkänna att det fanns en tid då jag också undrade varför så många barn har NPF nu för tiden. Då visste jag inte hur en sådan utredning gick till. Då kan man förstås tro att ett barns beteende beror på något annat. Men man ska tänka på att utomstående bara ser en liten, liten del av symtomen. Oftast den delen som är utåtagerande och "otrevlig". Det är inte ens alla som har just den delen.  Och man behöver inte ha en diagnos för att uppföra sig så. För att få en diagnos behövs dock väldigt många andra symtom. Många, eller kanske de flesta tror att det är just dåligt uppförande som är ADHD. Jag tänker inte låta just symtomen uppta nån större del av detta inlägg. Om ni undrar kan ni googla. Snälla gör det:)

Det jag vill komma fram till är att det är sårande när människor säger eller skriver saker som är riktade som kritik till oss föräldrar. Det är helt OK att inte veta allt. Då kan man fråga eller diskutera. Inte idiotförklara utan att ha några vettiga belägg. Om någon säger att var tredje person i svenska fängelser har NPF så går jag inte i taket. Det är nämligen fakta. Eller om någon skulle säga att mina barn löper större risk att hamna i missbruk eller bli sexuellt utnyttjande blir jag inte heller kränkt eftersom det är sant. Även om det såklart är sorgligt att det är så. Om någon däremot hävdar att föräldrar trycker i sina barn droger istället för att ge dem kärlek och uppmärksamhet blir jag bedrövad. Just mina barn får inte några centralstimulerande eller narkotikaklassade medel, utan mediciner som ska hjälpa dem att styra sömn och vakenhet. Naturliga hormoner. Men jag går i taket ändå och känner med dem som måste medicinera med annat. Det är inget man tar till som en första åtgärd. Man har ofta haft det jobbigt länge och kombinerar dessutom medicin med mycket tid, kärlek, psykologiska och pedagogiska insatser.

Så alltså, ställ hellre "dumma" frågor än att döma någon utifrån det du bara ser och hör. Saker är sällan som man tror. Jag svarar gärna på frågor. Om det blir alltför privat så säger jag till. No offence.


*NPF, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är t.ex Autism, aspergers syndrom, Adhd, add, ocd, odd, dyslexi, språkstörningar.

5 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivit Karin! Tyvärr så är det ju ganska vanligt att folk "antar" sig veta hur andra har det av någon anledning.Jag tycker att folk borde ta reda på fakta innan man kommenterar eller skriver om saker och ting.Man kan ju aldrig veta hur andra har det om man inte tar reda på det och frågar om man inte har dom rätta kunskaperna.Och när det kommer till frågan om uppmärksamhet och kärlek så betvivlar jag inte för en sekund att dina barn får detta i mängder av er.Sven och Ellen är lyckligt lottade att ha dig som mamma Karin du är fantastisk!! Kram Helena

    SvaraRadera
  2. Tack så mycket! Kram:)
    / Karin

    SvaraRadera
  3. "Om någon däremot hävdar att föräldrar trycker i sina barn droger istället för att ge dem kärlek och uppmärksamhet blir jag bedrövad."
    Kära Karin, jag förstår hur du upplever det! Vi har inte haft värre problem än dyslexi - vilket var nog så jobbigt för alla inblandade. Vi har gjort vad vi har kunnat och det är jag övertygad om att det absloluta flertalet föräldrar gör - sen kanske det inte alltid är tillräckligt och det har vi väl dåligt samvete för resten av våra liv.
    Jag ska fortätta läsa din blogg - den är bra skriven!
    "Morbror Ralph"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ralph! Ja dyslexi är nog så jobbigt:( Jag tror också att de flesta föräldrar gör sitt bästa och vill sina barns. Det finns förstås mindre engagerade föräldrar, men jag tror och hoppas att att de är ganska få. Jag brukar utgå från att folk gör så gott de kan när de tagit på sig en uppgift, vad det än må vara.
      / Karin

      Radera
    2. Ett ord försvann visst! Sina barns BÄSTA ska det stå:)

      Radera